Konserter

Don Cherry seminarium drog närmare 100 personer

– Att repa och ha konsert blev samma sak med Don Cherry. Bandet blev till samtidigt med musiken, sa trummisen Bengt «Beche» Berger som spelade mycket med Don Cherry (1936 – 1995) på sextio- och sjuttiotalen.

«Don Cherry och hans tid i Sverige» var rubriken för ett välbesökt seminarium på ABF-huset i Stockholm den 25 september. Samtalsledaren vid seminariet, musikkritikern Magnus Nygren slutför en bok om den legendariske Don Cherry som ju vistades mycket i Sverige. Nygren hade samlat bland andra Cherrys son, musikern Eagle Eye Cherry, musikforskaren Jan Bruér, musikkritikern Thomas Millroth, arrangören Steve Roney och musikern Lennart Åberg för att diskutera Don Cherrys tid i Sverige och hans betydelse för jazzen och den stil han anses ha skapat – världsmusiken.

– Musiken gjordes samtidigt med att man tränade med honom, sa Berger vidare.

Saxofonisten m.m. Lennart Åberg, som också spelade med Cherry, menade att Cherry hade ett jättelikt tålamod med musiker, när det var svårt att lära sig de komplicerade låtarna, med rötter hos Ornette Coleman Coltrane och Monk.

– Om jag varit bandledare hade jag sloknat och tänkt «va fan», men han gav sig inte. «Spela fritt, spela fritt», sa han.

I Åbergs ögon spelade Cherry be-bop på samma höga nivå som Miles Davis och Dizzy Gillespie.

– Och han var superförankrad i Parker.

Eagle Eye Cherry passade på att tacka ABF, eftersom hans föräldrar träffades på Gyllene Cirkeln, våningen under lokalen för seminariet. Eagle Eye berättade att pappan spelade oavbrutet, överallt, hela tiden och det var Cherry som introducerade honom i musiken.

– Sjuttiotalet var den gladaste perioden i hans liv, sa Eagle Eye och tillade att «Beche» Berger introducerade honom för indisk musik då.

Cherry blandade jazz med turkisk, indisk och Balkan influerad musik.

– Det finns ingen motsvarighet i dag till situationen på sextio- och sjuttiotalen, förklarade Thomas Millroth. I hans ögon var det framväxten av en välfärdsstat som gjorde öppenheten och nyfikenheten möjlig. Musiker som repade kunde samtidigt stämpla på arbetsförmedlingen. Många alternativa scener växte fram som en följd av den sociala tryggheten.

– Moderna Museet var vidöppet, liksom Gyllene Cirkeln. Den traditionella smaken ifrågasattes och gamla strukturer i musiken bröts upp, sa Millroth.

Någon motsvarighet fanns knappast i andra Europeiska länder. I ett Sverige som präglades av samförstånd och där vänstern inte var våldsam frodades inom kulturen en framtidstro, byggd på visioner, optimism och utopier. Gränserna mellan musik, musiker och publik bröts upp.

– Så kan det också vara, sa Millroth med ett möjligen nostalgiskt tonläge.

Intresset för det som kom att kallas världsmusik växte fram i Sverige, utan motsvarighet i andra länder.

För Don Cherry som växte upp i ett land där svarta inte ens hade rösträtt, framstod Sverige som en fristad. «Här vill jag stanna! », mindes Eagle Eye att pappan sagt.

Och det gjorde han under långa perioder, då familjens hus i skånska Tågarps gamla skolhus blev en mötesplats för musiker och konstnärer.

Don Cherry var en allätare, vidöppen för all slags musik. Konserterna innehöll alt från komplicerade låtar till enkla melodier. Cherry ville gärna att man skulle kunna nynna på någon låt, när man lämnade konserten.

Bengt «Beche» Berger mindes att Cherry aldrig räknade in låtarna, utan man fick börja direkt.

– Och så kunde han ta upp helt andra låtar, mitt i en låt. Det gällde att koncentrera sig hela tiden. Man hade inte tid att tänka på sig själv, sa Berger.

Sammantaget ett intressant seminarium om en gränsöverskridande musiker av mycket stor betydelse för utvecklingen inom den svenska improvisationsmusiken. Här uppenbarade sig dock risk för «nörderi», i den bemärkelsen att de medverkande lätt utgår från att alla känner till allt om Cherry. Ofta nämndes bara förnamn på personer och associationer till skivor och framträdanden gjordes ofta på ett sätt som underförstod publikens insikt i alla detaljer. Alltså uppstår lätt en något familjärt introvert samtalston i den här typen av seminarier.

Annars!

Text: Lars Grip, Orkester Journalen, Stockholm
Foto: Fred Seibert