Konserter

Fire! på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm

TEATER OCH MUSIK: För två år sedan samarbetade regissören Lars Rudolfsson och Mats Gustafssons band ”Fire!” på Orionteatern i Stockholm i pjäsen  «Det flygande barnet» av Roland Schimmelpfennig. Fire! spelade något av en huvudroll i pjäsen. Musikerna (Gustafsson saxar, Johan Bertling bas och Andreas Werliin trummor) drev skådespelarna och handlingen framför sig. Uppsättningen blev något av ett unikum, eftersom musikerna inte kommenterade eller lyfte fram dramatiken, utan utgjorde huvudroller i samma bemärkelse som skådespelarna på scenen. Helt enkelt en musikteaterpjäs i ordets rätta bemärkelse.

Nu har samme Rudolfsson för första gången regisserat en pjäs på Dramaten – «Molnens Bröder» – av Barbro Lindgren, kanske mest känd som barnboksförfattare.

Utgångspunkten är den samma som på Orionteatern, men kostymen är betydligt mycket större på Dramatens stora scen med 17 skådespelare i samspel med musikerna i trion Fire!

Trions roll i pjäsen skiljer sig radikalt från den tidigare uppsättningen på Orionteatern. Här är Fire! lågmälda och kommenterande, snarare än pådrivande. För en lyssnare som känner till Fire! är det märkligt att höra det annars så explosiva bandet så återhållet, så väluppfostrat. Deras ljud är kommenterande och understödjande, snarare än pådrivande. De producerar också riktigt vackra och inkännande melodier.

salt-peanuts.eu träffar Mats Gustafsson, Johan Bertling och Andreas Werliin på en bar efter föreställningen på stora scenen med åttahundra åskådare. De håller med om att det är en utmaning att vara så återhållsamma. Med ett leende bekräftar Gustafsson de sorgsamt melodiösa inslagen. Samtidigt är motståndet mot explosiviteten något som utvecklar deras musik.

Som en i publiken slås man av kraften i det återhållsamma spelet från Fire! Det sipprar ut som ånga i en tryckkokare i väntan på en förlösning som aldrig anländer under de tre timmar pjäsen pågår.

Pjäsen utspelar sig på ett mentalsjukhus i början av tjugotalet. Karaktärerna byter roller med varandra. De som var anställda sjukvårdspersonal i första akten är patienterna i andra. Under tre timmar tar vi del av en poetisk saga, en ständigt pågående pulserande berättelse om galenskapen som begriplig, respektabel och … ja, komisk. En flödande lyrik, utan början, utan slut. En ständigt pågående påminnelse om oss själva och vår «normalitets» omedelbara grannskap med tillstånden hos psykotiska, autistiska, maniska, schizofrena och allmänt galna människor. Galna, hmm, i förhållande till vem?

Utan kommentarerna från Fire!, placerade stående strax under scengolvet, hade pjäsen inte fungerat. Musikerna gör verklighet av den poetiska sannsagan vi tar del av. Deras roll är inte bara att färglägga den sceniska målningen. De är en helt avgörande del av helheten.

Fire! påstås ha startat 2009 efter en spelning mindre än hundra meter från Dramaten, på innekrogen Riche i Stureplanskvarteren i Stockholm. Så småningom ledde det till åtskilliga turnéer jorden runt, fram och tillbaka många varv. Om någon då hade sagt att de ska spela på Dramaten om åtta år, hade hen inte blivit trodd.

Fire! har tagit hissen upp från Underground till salongerna utan att förlora sin själ.

Under våren är Mats Gustafsson «Artist in Residens» på Fasching. Under titeln «Listen Up» presenterar Gustafsson tunga jazzmusiker. Röstkonstnären Phil Minton (12 april), Anna Högberg (10 maj), Signe Dahlgreen (12 maj) den egna trion Fire! förstärkt med Sofia Jernberg (13 maj) och GUSH (Mats Gustafsson, Sten Sandell p och Raymond Strid dr), den 22 maj, förstärkt med Sven-Åke Johansson perc.

Kanske tar Mats Gustafsson med sig delar av Molnens Bröder till Fasching under denna vår av samtidsjazz och improvisationsmusik på Sveriges nationalscen för jazz som denna vår verkligen gör skäl för sitt epitet.

Text: Lars Grip
Foto: Dramaten