Essays

«Lasse Werner – En lycklig skit» (utdrag)

I en nyutkommen bok om pianolegenden Lasse Werner berättas om hur han byggde upp en position skribent i Orkesterjournalen. Bland annat införde han ett betygssystem, som väckte uppmärksamhet.

Boken är skriven av Lasses bror, Mats Werner, ordförande i Jazz i Sörmland. och har just kommit ut på Gidlunds förlag. Titeln är: ”Lasse Werner – En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda

Her publicerar vi delar av kapitlet ”Kritikern och inspiratören – Jazz bildaren”.

1956 blev Lasse Werner recensent i tidningen OrkesterJournalen. Debuten skedde i aprilnumret och Lasse recenserade dels en skiva som hette Encore med trombonisten Eddie Bert och dels Byrd’s word med trumpetaren Donald Byrd. Albumet fick betyget ”festlig” vilket illustrerades med en nyhet som Lasse införde på recensionssidorna, nämligen en baskerförsedd Dizzy-figur med fluga och stora solglasögon ritad av Lasse. På flugan och munnen kunde man se betyget som var allt från ”trist”, ”duger”, ”bra”, ”festlig” till ”topp”. Dessa betyg tillkom för att man enklare skulle sammanfatta recensionerna och skriva kortare, då skivutgivningen ständigt ökade. Tyvärr försvann betygsfiguren redan efter något drygt år och ersattes av betydligt tristare stjärnor.

Torsten Ekbom, författare och litterär happeningkonstnär, berättar: ”Jag följde Lasses recensioner i OJ och betraktade honom som den enda kompetenta jazzkritikern i Svedala. Den lilla Gillespiefiguren med basker som markerade betygen! När Parker omskrevs flög alltid baskern i luften!” Bland OJ:s recensenter vid den här tiden fanns Lennart Östberg. Lennart, som hade ersatt Carl-Erik Lindgren på OJ sedan denne gått över till konkurrenttidningen Estrad, berättar om Lasse som den mest moderne av dem alla. Lasse introducerade bebop-musiken i tidningen och för redaktionen.

Bud Powell, Thelonious Monk och andra förgrundsfigurer blev hans specialgebit liksom husguden Parker förstås. Lennart tyckte om Monk och Powell men advokaten Anders R Öhman som också ingick i redaktionen, hade svårare för den nya musiken och höll sig mer till swingen och Benny Goodman-epoken. En följd av den position Lasse byggde upp genom sitt skrivande i OJ blev också att han ombads att skriva konvoluttexter bland annat på Pacific Jazz-LPn Playboys med Chet Baker och Art Pepper samt ett par Sonet-utgåvor på EP med Parkerinspelningar från 1947. Han visar både i dessa och i sina skivrecensioner i OJ på en remarkabel mognad i språk och tilltal och en insiktsfullhet i ämnet som är imponerande för en drygt 20-åring. Även hans totala behärskning av det engelska språket imponerar.

Att hans recensioner fick betydelse för den uppväxande generationen vittnar bland andra Claes-Otto Nelander i Ängelholm: ”Lars Werners recensioner (tillsammans med Bertil Sundins) var de som stod ut – och gör det kanske ännu mera nu. Vad man kunde utläsa ur LW:s recensioner var bland annat en subversiv humanism som i dagens samhälle ter sig ännu mer otidsenlig än den gjorde då. Men det kylslagna samhällsklimatet som LW noterade och reagerade mot och levde i, precis som vi alla, känns förstås som rena värmeböljan i jämförelse med dagens Arktisbetonade Sverige”. Liksom en kommentar från Tomas Roll på ett inlägg om Lasse på min blogg, där Tomas skriver: ”Lasse var den som i OJ lotsade mej och många andra genom 50- och 60-talets skivdjungel och hjälpte oss att upptäcka Bud Powell, Thelonious Monk, John Lewis, Ornette Coleman och John Coltrane. Samt alla oförglömliga kvällar på Moderna Museet, Kringlan o Pickan!!” (”Kringlan”= Gyllene Cirkeln; ”Pickan”= Pistolteatern).

Peter Hackman, länge engagerad i Linköpings jazzklubbsvärld och även i jazzriksförbundet där han under en period redigerade förbundets tidning Jazz-Nytt, skriver till mig om Lasses syn på recensenter:

Lasse hörde till de rätt få jazzmusiker som kunde uppskatta vissa recensenter – han hade ju varit en själv – och tyckte väl att de gav något tillbaka. Han var god vän med Ingmar Glanzelius och klagade en gång över andra recensenter, som satt tysta i ett hörn, aldrig växlade ett ord med musikerna, och sen stack iväg till en redaktion och skrev. Med Glanzelius, som ju var gammal altsaxofonist, kunde man ju både snacka och festa.

Visst kunde man se ett integritetsproblem där, men jag tror Lasse menade att jazzkritiker borde vara närvarande och delaktiga, inte osynliga och distanserade. Sommaren 1956, får Lasse göra sitt första egna radioprogram som kom att följas av många fler genom åren.

Också som radiopratare blev Lasse en uppskattad inspiratör. Med stor kunskap och känsla berättade han om jazzmästarna Parker, Dameron och andra. Jazzradion tog hans förmåga i anspråk många gånger för att förmedla jazzens historia och nutid, givetvis med stor emfas för Lasses egna husgudar. Hela Lasses liv gick på något sätt ut på att missionera om sin och samtidens musik. Under en tid var han till och med lärare i improviserad musik vid Viggbyholmsskolan. Skolan, som delvis var en internatskola, ansågs progressiv och arbetade med moderna undervisningsmetoder.

Att Lasse var entusiasmerande tycks alla vara eniga om. Han fick sina lyssnare med sig. Redan tidigt hade Lasse börjat importera jazzplattor från USA och fick också en bandspelare som användes flitigt. Han dokumenterade andras spel men framförallt också – så ofta han kunde – sitt eget. Hans skiv- och bandsamling blev omfattande. Han följde hela tiden med vad som hände inom jazzen på det internationella planet. Var inte rädd för att skriva och ta kontakt med sina idoler. Han läste böcker om musik inom alla genrer och hans nyfikenhet gav honom också tidigt en omfattande och imponerande allmänbildning. Allt detta sammantaget gjorde Lasse tidigt till en auktoritet inom jazzmusiken. Inom Stockholms Jazzklubb blev han en uppskattad föredragshållare. Så här står det i en kallelse till medlemmarna: ”Som en uppmjukning före jammen kommer ordföranden, Lars Resberg, att kåsera om sina intryck av jazzen i Italien – med skivillustrationer. Dessutom får vi höra Lars Werner, som kommer att plocka fram litet ur sitt arkiv av mindre vanliga, moderna plattor samt specialupptagningar från konserter och jamsessions.” Av kallelsen till nästa sammankomst, den 26 november 1951 framgår att Lasse i vart fall inte gjort bort sig: ”Lars Werner låter oss höra fortsättningen på det program han påbörjade förra gången. Det blir ett urval av hans rika lager av specialupptagningar som han kommer att spela för oss.”

En annan som berättar om hur han fick upp öronen för jazzmusik genom Lasse är gitarristen Janne Schaffer:

Det måste ha varit 61-62. Jag gick på Blackebergs Läroverk. En dag satt ett anslag om ett föredrag om jazz med Lars Werner. Och jag gick och kikade på den där lappen och sa att det kanske vore något att gå och lyssna på. Jag kommer ihåg att jag frågade någon om hur lång tid det här föredraget kan ta och fick svaret: Någon timme, kanske en och en halv. Jaså, ja, det kan man ju gå på, så jag gick dit. Och jag tror han höll på i fyra-fem timmar! Och det var så asbra! Han spelade Monk och allt och han berättade om alla jazzmusikerna och vad de hade gjort. Han fångade verkligen mitt intresse. Skitkul! Och så sa Lasse att om ni nu vill höra lite musik också när jag ska spela så kan ni komma till Klubb Surbrunn om någon vecka. Javisst! Jag gick dit och där spelade Lasse Werner och Christer Boustedt, Gösta Wälivaara, Sven Hessle och Janne Carlsson. Och f-n vilken ball jazz, och de snackade och det var fantastiskt roligt. Det var som ett helt nytt landskap för mig.

Och sedan såg jag en annons om jazzkonsert med Bernt Rosengrens kvintett på Gyllene Cirkeln och sa att det måste jag ju gå på. Men det var ju en helt annan grej. Det berörde inte mig alls. Det gör det ju idag men då var jag ju ung. Det var glädjen och lekfullheten hos Lasses gäng samtidigt som det var skickligt, som fångade mig. Lasse öppnade upp ett helt nytt område i musiken för mig och gjorde det på ett dj-igt bra och fantastiskt sätt.

Senare gav Lasse också ”privatlektioner” i jazzimprovisation. Pianisten Christer Frösén och trumslagaren Erik Sund och kände Lasse som hade fått låna en lokal på Viggbyholmsskolan för att bedriva någon sorts cirkelverksamhet. Tommy Koverhult och Ulf Adåker kände i sin tur Christer och Erik och tog bussen till Ulriksdal där de blev hämtade av Christer som hade bil. Lasse upptäckte snabbt att de båda nya blåsareleverna var dåliga på fjärdedelstrioler och kvintcirklar. Så han gav dem bakläxa och skrev det som blev en av hans ”signaturlåtar” Cirklar och trioler/Circles and triplets som övningsstycke och sa till dem att nu fick de öva på detta. Tommy tyckte den var jätteknepig – på den tiden. Lasse upptäckte snabbt vilka svagheter som fanns och skrev olika övningsstycken just för dessa svagheter. ”Han var väldigt pedagogisk” berättar Tommy, som lärde sig mycket som han sedan själv kunde använda när han började undervisa. ”Just att lyssna och uppfatta. Oj, här har vi en svaghet, här kan vi göra någonting, hitta på en övning som är skojig. Det måste ju vara kul!”. Ulf Adåker säger om Lasse att han var enkel och naturlig och att det han sa gick in direkt. Ulf berättar att han hade läst många av Lasses recensioner i OJ innan de träffades och att Lasse genom dessa fungerade som mentor. Han var okonventionell och en bra pedagog. ”Det var den enda undervisning man fick som var någorlunda strukturerad”. Gyllene cirkeln skulle precis öppna och Lasse uppmanade sina elever att de måste gå och lyssna på Bud Powell!

Att den kunskapsmassa som Lasse besatt kring jazzmusiken och dess utövare genom tiderna var stor, vittnar inte minst det faktum att många journalister som satts att skriva recensioner av konserter eller artiklar om jazzmusiker, ringde till Lasse och fick allt underlag. Janne Carlsson berättar: ”Journalisterna frågade om hur det var med det ena eller andra och Lasse berättade. ’Jaha, tack ska Du ha’ och så skrev de och tjänade pengar på det Lasse berättat, men Lasse fick ingenting.”

Att Lasse kunde nå unga elever som aldrig kommit i kontakt med jazzmusik berättar Jan Bruér om i samband med någon av de många skolturnéer som Lasse fick genomföra: ”Det var under turnén med vännerna. Det ansågs vid den tiden olämpligt att spela så långa låtar på skolkonserter, men Lasse spelade två låtar på vardera cirka 20 minuter – och trollband den unga publiken! Vilket säger mycket om Lasses förmåga.”

En annan av Lasses ”elever” var Ale Möller som lärt känna Lasse genom Christer Boustedt och teatergruppen Oktober. När Lasse 1976 flyttat ihop med sin barndomskärlek Maj Sjöwall i Malmö, så var han ofta ensam i Majs våning på dagarna då hon satt i sin skrivarlya. Ale smet iväg med sin trumpet på lunchrasterna från S:t Petri skola, och sprang till Föreningsgatan och Majs våning högst upp under taket, för att få chansen att spela med Lasse som var en idol för Ale. Musikaliskt sett dock, från en helt annan generation. Ale berättar:

Så kom jag dit så fort jag kunde och Lasse satte sig vid pianot och vi sa nästan ingenting, utan det var ganska tyst och så kom det en pianoton och jag tog fram trumpeten. Och så spelade vi. Ibland var det låtar och ibland bara toner. Men det som hände var att eftersom han var en idol för mig, så försökte jag leva upp till någon slags förväntad förväntning. Vilket innebar att jag försökte komplicera och visa att jag kunde överlagra ackorden både framlänges och baklänges. Det vill säga att jag försökte imponera. Lasse var så fantastisk för han kommenterade aldrig, utan vi spelade bara på. Men plötsligt glömde jag det där med att vara listig och avancerad och bara tog några toner som kom rätt från hjärtat eller magen eller var nu tonerna startar och DÅ reagerade Lasse direkt. Han började morra som en hund – en sådan där snäll hund – och humma gjorde han och hummade, och ”åhhhrrhh”. Han var jättenöjd. Inga ord utan bara detta ljuvliga morrande medan vi fortsatte att spela. Och eftersom det hände gång på gång så blev det så viktigt för mig, för det Lasse visade var:

”Jag älskar dig som du är. Jag älskar dig mest när du är dig själv. Du behöver inte leva upp till något annat än att vara precis dig själv när du spelar musik.” Det öppnade en kanal in i mig själv och musiken, som jag haft med mig ända sedan dess. Den här tilliten till att det som kommer spontant, utan att man sneglar någonstans eller har någon som sitter på axeln och talar om att man ska vara duktig med stort ”D”, utan det som kommer rakt inifrån och som ibland kan vara otroligt enkla toner är värt allra mest eftersom det kommer just ifrån dig själv. Och den läxan är jag än idag otroligt tacksam för och den fick jag av Lasse. Lunchrasterna med Lasse blev verkliga guldkorn för mig. Man kan se det som en kamp mellan hjärnhalvorna. Just det där som händer innan du börjar intellektualisera, innan du börjar fundera. Lasse var ju oerhört skolad och kunnig och med en massa teorier som måste komma via intellektet. Det kan man använda som en förberedelse. Men när man väl spelade så var det viktigt för Lasse att glömma den delen.

Lasse var kompromisslös. Han sa: ”Ale, tänk så här. Om du känner att en ton inte är äkta så släpp inte ut den. Håll käften bara och vänta tills det kommer någon som är äkta. Jag gör likadant själv, så var beredd på det. Om jag slutar spela så beror det på att jag inte har någon äkta impuls att spela. Och då kommer jag att sluta spela och då får du göra vad du vill. Du kan fortsätta och vill du istället sluta också, så gör du det. Men jag kommer inte tvinga mig att spela toner som jag inte känner för. Var beredd på det. För om det händer så kanske det blir helt tyst och då kommer publiken först att bli förvånade. Sedan ska du bara lyssna så ska du få se vad som händer.”

Och mycket riktigt! En gång när vi spelade på Jazzklubb Bohemia, så fick Lasse den där impulsen och slutade spela. Och alla vi andra ryckte till och slutade också spela. Så satt vi där alldeles stilla och väntade på att någon skulle få en impuls att gå igång igen. Och då tänkte jag på vad Lasse sagt att man skulle lyssna på publiken. Först var de lite ”Oj, va’ fränt” och efter en stund så kom de lite osäkra fnissen och folk undrade vad det var som hände. Efter ytterligare en stund kommer de här sura reaktionerna: ”Äh, va’ fan! Gör er inte så djävla märkvärdiga. Kom igen nu. Vi har pröjsat för att få höra er spela”. Så kommer det lite kommentarer och tillmälen. Men så inträffar det här fantastiska att folk börjar njuta av att det är tyst och så har man en gemensam tystnad en kort stund och så kommer det ett litet pling och så är alla igång igen.