Intervju

Without a Net

Saxofonisten WAYNE SHORTER har länge ansetts som en förgrundsgestalt inom jazzen. Men eftersom han på något vis har undgått det frosseri i överdrifter som ofta svävar runt jazzens Pantheon har … Les videre

Saxofonisten WAYNE SHORTER har länge ansetts som en förgrundsgestalt inom jazzen. Men eftersom han på något vis har undgått det frosseri i överdrifter som ofta svävar runt jazzens Pantheon har de som vill ha sina hjältar klart och tydligt etiketterade muttrat lite avsides: ”Visst, vi vet att han är en stor jazzmusiker, men hur stor är han egentligen?”

Men nu har de fått svaret. Shorters senaste släpp, Without a Net, är, med eller utan överdrift, en platta som utgör en milstolpe i hans karriär eftersom den vältaligt aspirerar på att vara den bästa inspelningen hittills av jazzens största nu levande musiker. Enkelt uttryck finns det ingen annan i hela världen i dag som ens har kommit i närheten av den intensiva kreativitet som visas upp av Shorter och hans kvartett – Danilio Perez på piano, John Patitucci på bas och Brian Blade på trummor – på denna fantastiska samling av tio liveinspelningar gjorda under gruppens Europaturné i slutet av 2011, och den tjugotre minuter långa tondikten ”Pegasus”, från en liveinspelning i Walt Disney Concert Hall i Los Angeles.

Albumet är också något av en milstolpe på ett annat sätt – det är hans första album på 43 år som framstående artist på det ikoniska skivbolaget Blue Note. Shorter, som firade sin 80- årsdag den 25 augusti 2013 framträdde första gången på det skivbolaget 1959 som medlem i Art Blakeys Jazz Messenger. Men han bryr sig inte särskilt mycket om det förflutna och de klassiska skivor han gjorde under sitt eget namn för det skivbolaget mellan 1964 och 1970, bland annat Night Dreamer, Juju, Speak No Evil, Adam’s Apple och Super Nova, och han viftar bort diskussioner om det förgångna med sina berömda elliptiska anekdoter:

– För mig innebär alla de där plattorna och alla de där låtarna eller musikstyckena en och samma sak – samtliga påminner mig om ’Det var en gång’, och efter det var en gång, vad gör man då? Man säger ’Det var en gång’ och vad händer sedan? Det måste inte bara vara mer än ett solo, utan det måste vara mer än hur det var förr om det ska innehålla en bredare, mer genomgripande funktion. Jag ser på de plattorna, eller på musiken, som musik som inte är avslutad, ingenting i livet blir avslutat för mig, det är föremål för utveckling, de ska utvecklas. Det finns massor av information i allting, det är faktiskt ingenting som dör. Jag ser till det beständiga i allting och inte till det tillfälliga. Om det finns något beständigt då är det ett verkligt evigt äventyr, jag kallar det för ’Det ultimata eviga äventyret’ när man får upp ögonen för något som är beständigt.

Precis som de flesta andra jazzmusiker med ett storartat förflutet intar han positionen att vad som är gjort är gjort, och vad Shorter tycks antyda är att det som är gjort alltid kunde ha gjorts bättre. Det är ”här och nu” han bryr sig om, nästa projekt, nästa utmaning. Men om du letar efter det beständiga i Shorters musik som han talar om – ”Det ultimata eviga äventyret” – ett spår från det förgångna till nuet och Without a Net, då kan man kanske se ett direkt samband mellan han senaste platta och Miles Davis musik mellan 1964 och 1967. Detta var den period då Shorter var med i trumpetarens legendariska kvintett tillsammans med Herbie Hancock på piano, Ron Carter på bas och Tony Williams på trummor, som producerade den legendariska Live at the Plugged Nickel från 1965.

Denna plattas stora betydelse för utvecklingen av den lilla jazzgruppen stod klar 1995 för dem som lyssnade när Sony släppte ett set på sju cd som omfattade samtliga de sessioner som ledde till den legendariska plattan som kom 1966.

– Åh! Där sa du något”, svarar Shorter livligt. Den tänkte jag väldigt länge på och det finns en period på tretton, fjorton år med Weather Report, och för mig var det en omväg från äventyret med Plugged Nickel. Den perioden var en avstickare, och nu fortsätter jag på den vägen. Det fanns massor av information på Live at the Plugged Nickel som stod för jazzen på dess högsta kreativa nivå.

– Det syns tydligt”, instämmer Shorter, ”men du är den första som träffar det sambandet mitt mellan ögonen.

Shorters tid tillsammans med Miles Davies under 1960-talet sammanfaller på ett ungefär med hans finaste låtar på Blue Note under den här perioden, och Davis var angelägen om att Shorter skulle skriva i samma anda för hans band. Vad Shorter verkligen förde med sig till Davis band kan man illustrera med titelspåret på Speak No Evil, inspelad för Blue Note tre månader efter han blivit medlem i Davis band i september 1964. En AABA- komposition på 50 takter där temat framförs i A-sektionens fjorton takter är enkelheten personifierad, egentligen bara en enda ton, subdominanten i grundtonarten c moll, som upptar de första åtta takterna, följt av en modulering på två takter och ett återvändande till det minimalistiska temat, nu i dominanten, under de följande fyra takterna. Därefter upprepas fjortontakterstemat, följt av en B-sektion, ett verkligt stick bestående av åtta takter av brutna fraser, vilket följs av ytterligare en återgång till A-temat på fjorton takter. Bortsett från sticket har vi här fyrtiotvå takter som använder sig av enbart två toner och som var den fullständiga antitesen till de typiska taggiga, hoppiga temana i bop och hardbop. Men trots att komplexitetens börda avlägsnades från fronten överfördes den till rytmsektionen där trumslagaren Elvin Jones polyrytmer skapar stort intresse, eftersom de så att säga omramas av den statiska melodilinjen.

Mycket av den revolution som ägde rum i Miles Davis musik under senare delen av 1960-talet inspirerades av Shorters kompositioner. Fram till dess hade Davis framför allt ägnat sig åt traditionella jazznormer och former. Tack vare Shorters påverkan började han använda teman med ganska statiska melodiska linjer, ofta med jämna, långa toner och långsam harmonisk utveckling (till skillnad från bop och hardbop), där den interaktiva rytmsektionen utgjorde kontrast (till skillnad från rytmsektionens tidigare statiska, taktmarkerande roll).

Detta förhållningssätt – som i Speak No Evil – med en interaktiv roll för rytmsektionen och Tony Williams trummor – Shorters låt Nefertiti från plattan Nefertiti är praktiskt taget ett huvudnummer för Williams – fick mycket inflytande inom jazz och jazzrock, och man kan finna det i grupper som Weather Report (där Shorter var en av ledarna). Dessa förändringar brukar man tillskriva Davis, men det var Shorter som var den blygsamma, självutplånande revolutionären som med mer än sin beskärda del bidrog till utvecklingen och omdefinieringen av den periodens musik.

Med sin egen kvartett, som debuterade på skiva 2002 med Footprints Live ville Shorter översätta de idéer som var verksamma i Davis kvintett till en samtida kontext, och ibland till och med klara sig utan kompositioner.

– När vi träffades hade vi en repetition och den var väldigt kort, repetitionen var att ’inte spela som vi brukade spela!’ ” förklarade Shorter. Om du har tid att tänka på det, uppstår testet just när du är i ögonblicket, vilket är en av huvudkomponenterna när man spelar jazz. Det förekommer massor av hörselträning, där man omedelbart hör vad någon annan håller på med och att man kommenterar det, och när man gör det är man i en värld av ’ögonblickligt komponerande’, så när man komponerar på det sättet är man på väg att kvalificera sig för att kallas anti-komponerare, sönderdelare! Jag är anti-komponerare! När gruppen kommer upp på scenen, vet vi inte vad vi kommer att göra. Denna aspekt, eller detta kännetecken har vi utvecklat och vi använder oss av kännetecken som folk har men inte använder. Jag tror att det kan kallas för utveckling av tillit. Att lita på och verkligen veta att det inte finns något som kan kallas sammanträffande eller misstag, att du inte kommer att kritiseras av dig själv eller av publiken, och även att vi avlägsnar egot från scenen – att visa upp sig, att försöka bevisa ens kvalifikationer i hantverket, ens musikaliska meriter – utan i stället gå upp på scenen, och hur repeterar man det okända? Inga repetitioner – det blir del av denna nya egendomlighet, hämmarna på den här planeten blir i dessa dagar och i framtiden utsatta för att behöva hantera det oväntade, och vi måste bli mer mänskliga för att klara det!

För den nya plattan har Shorter valt ut sex av sina senaste kompositioner plus nya versioner av sin ursprungliga Orbits, som först dök upp på Miles Davis platta Miles Smiles från 1967, då Shorters metoder att komponera hade börjat utöva inflytande på Davis grupp, och Plaza Real från plattan Procession av Weather Report, den grupp han ledde tillsammans med Joe Zawinul under 1970-talet och 1980-talet. Shorter är den värsta av filmnördar och därför tar han med titellåten i filmen Flyg med till Rio! från 1933 som var den första filmen där Fred Astaire och Ginger Rogers framträdde tillsammans, medan plattans centrala låt är en 23 minuter lång tondikt skriven för hans kvartett plus Imani Winds, vilket återspeglar hans växande intresse för att skriva för stråkar och försöka hitta en plats som ligger mitt emellan jazz, klassisk musik och populärmusik.

– För närvarande jobbar jag med några orkestergrejer, förklarar han. Vi tänker göra något i Disney Hall, jag jobbar på ett långt stycke med bandet och med Los Angeles Philharmonic Orchestra och Esperanza Salding, och samma sak tänker vi göra med ytterligare tre orkestrar, Detroit Symphony Orchestra, där Terence Blanchard är dirigent nu, och Nashville Tennessee Orchestra och Washington D.C. National Orchestra. Det finns en del orkestrar i och runt Massachusetts och Boston, några unga dirigenter, unga musiker, som pratar om orkesterimprovisation, som spelar musik och läser sin repertoar och sedan tar med improviserande avsnitt i repertoaren. Jag tror att den tanken håller på att sprida sig, alla vill vara med, vi hör inte de gamla replikerna ’Jag bara läser musik, jag improviserar inte’, ’Jag håller inte på med det här och jag håller inte på med det där’ – fattar du? Folk som Nigel Kennedy, han är som en mor, och så har vi Lang Lang med Herbie (Hancock) och så finns det några unga, äventyrliga dirigenter – och det kommer att utvecklas något fantastiskt ur det här. Mayakalendern har rätt, världen kommer att upphöra nu till jul, vilket för mig betyder att ’världen som vi känner den kommer att upphöra’. Vi är på väg mot en ny egendomlighet som kommer att ha sitt ursprung hos de individer som tar ledningen i livet i stället för att bara vara efterföljare. Vi kommer att förstöra det feodala systemet och göra oss av med herrar och slavar och sedan kommer vi att vara redo att hälsa det främmande – det är det som musiken handlar om!

Shorter bor i ett stort vitt hus i Los Angeles, prytt med doriska kolonner och en rad cypresser, i en förort för övre medelklassen, och på 1970- och 1980-talet körde han därifrån tvärs över staden för att delta i Joni Mitchells inspelningssessioner, en Steely Dan-session eller lite filmmusik. I dag är han aktivt engagerad i jazzutbildningen på UCLA där han är gästprofessor, och på Thelonious Monk Institute. Hur gör han för att beskriva för studenterna den avancerade improvisationsteknik han tillämpade i sin kvartett på Without a Net?

– Jag säger, släng inte bort allt du har lärt dig, säger han efter att ha tänkt efter hur han ska svara. För om man tänker prata om att flyga in i det okända måste man ha en ficklampa, och den kan utgöras av det man redan har lärt sig, man måste ha en ficklampa! Herbie, jag, Jimmy Heath, Ron Carter, vi är några som undervisar på UCLA, och vi brukar undervisa ungefär två dagar i månaden, och var och en av oss undervisar tillsammans med Kenny Burrell, han har varit där länge, han ingår i jazzsektionen på UCLA. Nu finns Thelonious Monk Institution och de har sju studenter som har provspelat och de är kvalificerade att ingå i det tvååriga programmet som Monk Institution har. Detta tvååriga program – de har också andra kurser på UCLA – men man kan bara komma in på det här programmet om man har gått fyra år i college före allt det här, fyra år av universitetsstudier. De här sju musikerna, de är b-r-a-a, ska jag säga, en är från Chile – på xylofon, en av de bästa, och allesammans komponerar också, så man ska inte uppmana dem att inte göra det ena eller det andra, utan det går ut på att vara närvarande och stödja dem och bidra med små läckerbitar – det finns mycket visdom här – att bidra med det man kan och använda samma spontana dialog och handlingar som vi använder när vi spelar på scenen som en kvartett. Vi kan inte förvandla oss till lärare: ’Jag vill att ni ska göra så här …’, det där är inte jag, men de andra musikerna har andra kunskaper och andra undervisningsmetoder också.

Shorter har blivit så imponerad av de nuvarande sju studenterna vid Thelonious Monk Institute att han använde dem i sin egen grupp.

– Jag fick en utmärkelse någonstans i Los Angeles och de ville att jag skulle göra ett tjugominutersframträdande, säger han. Så jag engagerade de sju musikerna på Thelonious Monk Institute och vi gjorde ett litet framträdande vid slutet av ceremonin, och det var andra som också fick utmärkelser, Johnny Mandel var en av dem, och vi gjorde en liten grej och det blev del av deras resa genom UCLA och det verkliga livet, och allt det där. Den som stödde det är var Herb Alpert och några personer runt honom, så alltsammans resulterar i: ’Man säger Det var en gång, och vad säger man sedan?’ Upprepa inte någon av de andra sagorna, berätta en ny historia för mig, berätta om dig själv, berätta vad du tror att livet är, vad är det?

Plötsligt avbryter han sig för att hälsa på sin musikkopist som just har kommit dit för att arbeta med den musik han förbereder för sin kommande konsert med sin kvartett, Esperanza Spalding och Los Angeles Philharmonic.

– Nu måste jag gå, säger han, och tillägger med ett skratt: Det är som att bygga en rymdraket här, vi kommer att vara redo att hälsa på alla UFOn! Och med det försvann han.

Text: Stuart Nicholson
Oversatt av Joel Grip
Foto: Jan Granlie

  • Johan Hauknes

    salt peanuts* congrats Wayne Shorter with his 81st birthday today August 25th. Love you, and love your music!