Innlegg

Lars Gullin-priset till Roland Keijser

I dag talas det om ”profiler” på olika sociala medier. Inom jazzen på svensk mark framstår saxofonisten och multiblåsaren Roland Keijser som ”profilernas profil”. Denne egenartade musikant från Dalarna, numera bosatt i Uppsala, har uppmärksammats med årets Lars Gullin-pris. Han får ett resestipendium på 10 000 kronor och en statyett av konstnären Stina Lindholm. Priset delas ut på Gotland den 9 juli i Sanda, där Gullin föddes.

Han spelar blåsinstrument, vars namn man inte kan stava till, från olika delar av världen. Sätt en pinne med hål i Keijsers mun och han börjar spela.

När Sveriges Radio hittat på priset ”Jazzkatten” som delas ut i olika kategorier, så var Roland Keijser den förste att koras till ”årets guldkatt” 1993.

Keijser har spelat svensk folkmusik, svensk progg, jazz i alla dess former. Redan 1975 gjorde han en uppmärksammad inspelning av folkmusik tillsammans med fiolspelmannan Anders Rosén. Han hoppade också på progg-tåget, den svenska vänsterrörelsens framgångsrika alternativmusik. Gruppen ”Arbete och Fritid” var en av många hyllade band i proggrörelsen och där fanns Keijser som en medlem i ensemblen. Men hans hjärta finns i folkmusiken och i jazzen. Dessa båda traditioner har Keijser som ingen annan lyckats förena i sin musik. I den bemärkelsen påminner han om Don Cherry.

Efter en tid i Nordafrika tog han med sig hem i bagaget uttryck från folkmusik i flera länder. Kläder, mössor och för oss exotiska instrument följde med. Kanske kan man jämföra Keijser med akademiledamoten Lars Forrsell, salig i åminnelse. Den ene med toner, den andre med ord som livsmedel och överlevnad. Båda hemma på olika scener, olika språk, olika publik. Ena foten i folkkär tradition, den andra i nyskapandets ovisshet.

Att uppleva Keijser och parhästen såväl som trätobrodern, världs-trummisen Raymond Strid tillsammans på scenen i gruppen Gush till exempel,  är något man skulle önska varje musikälskande person med smak för kvalitet. Sådana musikaliska möten stannar kvar i minnet för alltid.

Eller att på Hagenfestens Big Band med halva Sveriges f.d. talanger och numera etablerade musiker, se Keijser med pannlampa för notläsning, Marockansk mössa och saxen, klarinetten eller flöjten i käften.

Och nog har vi sett Keijser sittande på ladugårdsgolv efter en konsert på Hagenfesten i Dalarna med en tvärföljt i sitt sällskap och bara fortsatt att spela utan publik, vägrat sluta, helt innesluten i sin värld.

Men är man spelman, så är man!

Grattis Roland!

Text: Lars Grip
Foto: Jan Granlie