Två associationer dyker upp när jag lyssnar på den här skivan: Ett: Kurt Weill. Två: Lina Nyberg, den svenska vokalisten.
Det här är äkta vara. Inget tillrättalagt.
Hårt rytmiserade låtar av Grete Skarpeid, med en röst som är mindre övertygande än Lina Nyberg, men med samma espri och med stort stöd av den kubanske pianisten och kompositören Aurán Ortiz som är en anlitad musiker i New York. Down Beat har hyllat honom som den mest mångsidiga pianisten med rötter i Karibien.
Möjligen skulle man efterlysa en större närvaro i rösten och mindre exakthet.
Och det hörs på den här skivan. Musiken i de privata låtarna har sina släktingar i trettiotalet, kombinerat med härliga latinska rytmer, medan texten centreras kring ett «jag» som vanligt. Jag, jag, jag.
Och så ger hon sig på «Jag vet en dejlig rosa» med ursprung från 1600-talet och tolkad av otaliga musiker, inte mist av Monica Zetterlund under titeln «Waltz for Debbie», med Bill Evans. Här faller låten ned i en rosenkindad perfekthet, som upp-sjungen på examen inför musik-fröken i skolan. Ändå:
Victor Prietos dragspel är suggestivt och njutbart rakt igenom. Bra musik, dansant utan att vara banal.
Jag gillar verkligen den här plattan. Den verkar komma inifrån. På riktigt. Kan vi få höra lite mer av Grete Skarpeid, tack.
Lars Grip
Grete Skarpeid (v), Aruán Ortiz (p), Victor Prieto (acc), Arturo Stable (perc), Marika Hughes (c), Tom Guarna (g), Carlo De Rosa (b)
