Innlegg

Roland Keijser R.I.P.

I ettermiddag tikket meldningen inn fra plateselskapet Country & Eastern om at spillemannen, saksofonisten og multiinstrumentalisten Roland Keijser sovnet stille inn fredagskvelden 25. januar 2019, 74 år gammel, etter en tids sykdom.

Han ble født i Mockfjärd i Dalarna og vokste opp i Grängesberg. I voksen alder har han i mange år vært Uppsala-bo. Hans musikalske spennvidde har vært stor, fra han på 1970-tallet var en del av den svenske progg-bevegelsen i band som Blå Toget og Arbete & Fritid. Han bidro også til Peps Blodsband, der han blant annet kan høres på den svenske klassikeren «Hög standard».

Men det er i det svenske grensesnittet mellom folkemusikk, annen verdensmusikk og jazz at han har tilbragt mest tid. Dette har han gjort i eget navn, og i samarbeid med bl.a. Bengt Berger. Og vil vi huske ham for samarbeidet med Raaymond Strid, bl.a. i Kege Snö.

I 1993 fikk han Jazzkatten som Årets Guldkatt, for deretter året etter å være mottaker av Jan Johnsson-stipendiet. For mindre enn to år siden ble han tildelt Lars Gullin-prisen.

I denne siste forbindelse skrev vår medarbeider Lars Grip følgende beskrivelse av Roland Keijser,

«I dag talas det om ”profiler” på olika sociala medier. Inom jazzen på svensk mark framstår saxofonisten och multiblåsaren Roland Keijser som ”profilernas profil”. Denne egenartade musikant från Dalarna, numera bosatt i Uppsala, har uppmärksammats med årets Lars Gullin-pris. … Han spelar blåsinstrument, vars namn man inte kan stava till, från olika delar av världen. Sätt en pinne med hål i Keijsers mun och han börjar spela.

… Keijser har spelat svensk folkmusik, svensk progg, jazz i alla dess former. Redan 1975 gjorde han en uppmärksammad inspelning av folkmusik tillsammans med fiolspelmannan Anders Rosén. Han hoppade också på progg-tåget, den svenska vänsterrörelsens framgångsrika alternativmusik. Gruppen ”Arbete och Fritid” var en av många hyllade band i proggrörelsen och där fanns Keijser som en medlem i ensemblen. Men hans hjärta finns i folkmusiken och i jazzen. Dessa båda traditioner har Keijser som ingen annan lyckats förena i sin musik. I den bemärkelsen påminner han om Don Cherry.

Efter en tid i Nordafrika tog han med sig hem i bagaget uttryck från folkmusik i flera länder. Kläder, mössor och för oss exotiska instrument följde med. Kanske kan man jämföra Keijser med akademiledamoten Lars Forrsell, salig i åminnelse. Den ene med toner, den andre med ord som livsmedel och överlevnad. Båda hemma på olika scener, olika språk, olika publik. Ena foten i folkkär tradition, den andra i nyskapandets ovisshet.

Att uppleva Keijser och parhästen såväl som trätobrodern, världs-trummisen Raymond Strid tillsammans på scenen,  är något man skulle önska varje musikälskande person med smak för kvalitet. Sådana musikaliska möten stannar kvar i minnet för alltid.

Eller att på Hagenfestens Big Band med halva Sveriges f.d. talanger och numera etablerade musiker, se Keijser med pannlampa för notläsning, Marockansk mössa och saxen, klarinetten eller flöjten i käften.

Och nog har vi sett Keijser sittande på ladugårdsgolv efter en konsert på Hagenfesten i Dalarna med en tvärföljt i sitt sällskap och bara fortsatt att spela utan publik, vägrat sluta, helt innesluten i sin värld.»

Roland Keijser var en ekte spillemann, av den typen det er svært få av i verden.

Takk for all musikken, Roland Keijser, og hvil i fred.

Tekst: Johan Hauknes/Lars Grip

Foto: Jan Granlie