FASCHING STOCKHOLM JAZZ FESTIVAL, 10 oktober 2017: Lina Nyberg lockade jättepublik till Fasching denna kväll på Stockholm Jazz Festival, när hon släppte den sista skivan i en trilogi som inleddes 2014 med ”Sirenades”, följdes av ”Aereals” 2016 och denna kväll avslutades med dubbel-cd:n ”Terrestrial”, hennes 18:e skiva i eget namn.
Alla skivorna har fått mycket publicitet – mycket mer än vad som är vanligt för jazzartister Med all rätt. Nyberg producerar ett avancerat artisteri, på ett alldeles egensinnigt sätt.
Hon utgör en märklig blandning av (musikalisk) exklusivitet och (personlig) vanlighet. Konserten denna kväll utannonserades som ett ”skivsläpp”. Nyberg utstyrd i en utomjordisk blus med enorma puffar (jo, jag vet att man inte får kommentera kvinnors kläder eller utseende), höll den nya skivan i handen i inledningen av konserten, varpå hon just släppte den så att den dunsade i scengolvet. Mer konkret och bonn-vitsigt kan inte ett skivsläpp gestaltas. Även hennes blygsamt nedtonade kommentarer under konserten kontrasterade mot det musikaliska innehållet. Utspejsat är en användbar anglicism som till nöds beskriver musikbilden.
Det är Nyberg och gitarristen David Stackenäs som helt dominerar spelet, de övriga tre i spelar en tillbakahållen roll. De båda var helt enkelt konsertens två solister.
”Sirenades” (första skivan i trilogin) kan ju översättas med kvinnliga havsväsen, ”Aerials” associeras till utomjordingar. För många år sedan kom skivan ”Tellus” som ju helt enkelt är en term för jorden vi lever på. Stora begrepp och lika stora ansatser till musiken. Med kvällens skivsläpp landar den musikaliskt högtflygande Nyberg verbalt på jorden – ”Terrestrial”. Men det handlar inte om någon kraschlandning precis. Titeln till trots är musiken inte särskilt jordbunden, utan sofistikerat högtflygande.
Den andra skivan i trilogin innehöll egensinniga versioner av klassiska jazzkompositioner. Den här gången är det Nyberg själv som står bakom kompositioner, ursprungligen skrivna och arrangerade av Nyberg för – och inspelade med Norrlandsoperans symfoniorkester. Titlarna på den del av dubbel-cd:n med Norrlandsoperans symfoniorkester beskriver bokstavligen ett närmande till jorden från ”The Milky Way”, ”The Planet”. Dess spår följs av ”Gravity” som alltså drar ner henne mot jorden för att via ”Another World” landa på just marken, ”Terrestrial”.
Hennes röst har utvecklats genom åren till att bli allt bredare, om uttrycket tillåts. Den är enastående, nästan hypnotisk i sitt tilltal. Det finns inte tillstymmelse till tvekan i anslaget och rösten omfattar flera oktaver av en helt egensinnig klangvärld.
I några låtar anar jag anden av Kurt Weill.
”Pretentiöst”, viskade någon i mitt öra under konserten. Tja, varför inte, om man med det menar att ta stora grepp, inte nöja sig med det förväntade och att inte skämmas för sitt eget konstnärskap. I det här fallet handlar det om ett stort musikaliskt konstnärskap.
Lina Nyberg är värd all uppmärksamhet och beröm för sin trilogi.
Lina Nyberg vo, Cecilia Persson p, David Stackenäs g, Josef Kallerdahl b, Peter Danemo dr
Text och foto: Lars Grip
