FASCHING, STOCKHOLM. 22. MAJ 2017: Hur ofta är det nästan omöjligt att tränga sig fram mot bortre delen av Fasching, brett som en landningsbana på tvären och smalt som en getingmidja?
Så var det denna måndagskväll, då gammalt och nytt ingick i en egenartad symbios. Det gamla: GUSH med rötter i åttiotalet. Det nya: Hedvig Mollestad Trio.
Innan GUSH intog scenen framförde ”Guds Söner” en performance. Slips- och finkostymprydda herrarna Leif Elggren och Kent Tankred, föreställde stereotyper av begreppet ”gamla jazzgubbar”, med vardera en saxofon i händerna. Någon ton kom dock inte ur alt- och tenorsaxarna. De användes som rekvisita i ett slags improviserad dans, föreställande rörelsemönster hos musiker, djupt inne i sitt skapande. Ur högtalarna flödade förinspelat rasp, rassel, noise och trumhinne-mördande bas-ljud. Var det en parodi på jazzmusikers rörelsemönster? Ett självironisk shabloniserande? Kanske. Under alla omständigheter både underhållande och tankeväckande.
Mats Gustafsson är konferencier i egenskap av Faschings ”Artist in Residense” under våren, mellan varven när han spelar tillsammans med ”Fire!” på Dramaten i pjäsen ”Molnens Bröder” ett antal gånger i veckan. Han har tagit sig an värdskapet på Fasching med stor ambition.
Inför den åldersblandade publiken, somliga där för GUSH (foto), andra där för Hedvig Mollestad Trio, tar fyra veteraner makligt plats på scenen tillsammans med värden Mats Gustafsson . Pianisten Sten Sandell, trummisen Raymond Strid, slagverkaren och allt-möjligt-artisten Sven-Åke Johansson har alla legendarsstatus.
Det hela började med att avantgarde-musikerna Sandell och Strid träffade Gustafsson, nyinflyttad från Umeå till Stockholm. De bildade en trio någon gång kring slutet av åttiotalet. Gush blev bland de första att bygga upp den svenska frijazzscenen med erkännande över hela världen.
I kväll gästar svensk-tyske slagverkaren och megastjärnan inom frijazzen Sven-Åke Johansson trion för första gången på länge med att recitera sextiotalsdikter som ”Tjo och Tjim” (inspelad med Gush 1994 på Dragon) framförda på Fylkingen i Stockholm 1989 (återutgivet 2015).
Ibland är ordet ”legendarisk” befogat. Den här trion, med snart trettio år på nacken, överträffar det mesta i samspelthet med en intern kommunikation, närmast att betrakta som extrasensorisk. Detta trots att de sällan spelar ihop numera. De har dragit ut i världen på olika håll, inte minst Gustafsson som bildat grupper som The Thing, Fire!, Fire!Orchestra och Swedish Azz.
Gustafssons ljudförmåga innefattar gott och väl hela det emotionella registret som en mänsklig själ och ett mänskligt öra kan vederfaras. Den akustiska densiteten är enorm. Inget svammel, inga kaskadliknande uppvisningar, bara hårdpackat. I kväll blir Sven-Åke Johansson centralfigur – inte som slagverkare – utan som framförare av dikter. ”Tjo och tjim”, förstås, men också ”Platt är lusens huvud” eller ”Räven kastar loss” och andra. Det doftar sextiotal långa vägar. Johansson reciterar och halvsjunger med en sonor stämma, lite gammaldags överdrivet ibland. Men ack så äkta.
Spelet bygger inte på tunga groove som i Fire! Här finns ingen matta att stå på. Allt är i stunden, utan skyddsnät. Raymond Strid är en sällan skådad mast av omedelbart mottagande och sändande. Sten Sandell återhållen med korta springor av gnistor. Gustafsson, även han kommenterande, men med plötsliga anfall av ljud eller oljud om man så vill. I några fraser tycks han kunna inkorporera frustration, ilska, hopp. Även när det knappast kommer något ljud ur saxofonerna, fylls luften av spänning och behärskad känsla, vrede kanske.
Sist ut för säsongen i konsertserien Listen Up! brakade ett underbart helvete lös genom norska gruppen Hedvig Mollestad Trio (HM3). Den internationellt framgångsrika gruppen har fem skivor (Rune Grammofon) bakom sig sedan bildandet 2009. Hedvig Mollestad (g), Ellen Brekken (b) och Ivar Loe Bjørnstad (dr), spelar benknäckande hårdrock med ett frijazzidiom. Makalös Power music!
Mats Gustafsson har gjort Fasching till en jazzscen, ännu mer värd namnet än tidigare, under denna vår. Som residerande artist har improviserande fenomen som Phil Minton (vo), Anna Höglund (s), Sofia Jernberg (vo) och andra framträtt tillsammans med Fire! Har publiken svikit inför dessa inte särskilt ”breda” artister? Nej!
När jag för några år sedan intervjuade Mats Gustafsson i Orkester Journalen, betraktade han jazzen som en motståndsrörelse mot kommersiell ytlighet och allmän fördumning. Nu har detta credo förverkligats på Fasching.
Tack Fasching för modet och tack Mats Gustafsson för en konsertserie som knappast kan bli mer upplyftande.
Återstår bara en sak att säga: Listen up! Fasching. Mer sådant, please.
Text og foto: Lars Grip
