Vi republiserer her med tillatelse en debattartikkel av Johan Hauknes, publisert 1. mars i Orkesterjournalen nr. 1/2025. Johan Hauknes argumenterer her for at NRK, Sveriges Radio og SVT ikke oppfyller sitt oppdrag for allmennkringkasting.
Jazzradions vintergäster förra året väckte debatt. Genren likriktas av public service! Så löd kritiken. OJ bad Johan Hauknes kasta ett öga på saken från andra sidan den norska gränsen.
TÄNK DIG:
Vad hade hänt om Sveriges Radio inte aktivt hade spelat in svensk jazz brett mellan 1960 och 1980, oavsett om det vore smalt eller inte? En sak är säker: stora delar av de 31 CD-skivorna i Svensk Jazzhistoria-serien skulle ha varit tomma! Trummisen Sten Öberg skulle inte ha spelats in med egna grupper. Hur är det med Roland Keijser, Palle Danielsson och många andra? På så sätt hade vi kunnat fortsätta med flera svenska och norska jazzmusiker.
Många av oss lärde känna den nya skandinaviska jazzen tack vare public service-radiosändningar. Många av oss lärde oss om ny jazz tack vare Sveriges Radio och Norsk Rikskringkasting. Tack vare skickliga redaktionsmedlemmar, med bred kunskap om modern jazz, och med viljan och förmågan att ge lyssnarna möjlighet att utvecklas och lära sig om ny musik, som var en källa till ny kunskap om konstmusik och andra konstnärliga uttryck.
JAZZ I FOLKHEMMET
Public service-uppdraget var en viktig del av byggandet av Folkhemmet i Sverige och Norge. Deras folkupplysande och pedagogiska mål var också att se till att alla invånare, oavsett bakgrund, fick tillgång till och förståelse för konstens betydelse och utvecklande roll i samhället. Uppdraget var en viktig del av nedbrytningen av klassklyftor.
1928 sa Per Albin Hansson, ”det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”. Folkhemmet är kanske den starkaste metaforen för det jämlika, klasslösa idealsamhälle, för utopin. Folkupplysning var centralt i detta, för Per Albin, Tage, Einar och Trygve. I detta folkhem måste tillgången till all konst vara demokratiserad – inte bara för att den skapar kulturella band och en gemensam förståelse av samhället, och för att konst och kultur är institutionsbyggande. Utan också eftersom denna tillgång är väsentlig för individens självförverkligande. Att vara lärande för lyssnare och åskådare, var en viktig del av public service-uppdraget.
Därför var SR och NRK en del av vägen mot ett bättre samhälle. Uppdraget krävde kunskap, klokskap, visdom och insikt från deras sida om vad de ska sända, som modern jazz och ny konstmusik. SR och NRK skulle utmana, inte bara ge det som är populärt. Därför var dessa programföretag centrala samhällsinstitutioner. Därför njöt dom som arbetade där, som tog samhällsuppdraget på allvar, respekt.
De förstod något på den tiden, som nu verkar ha helt försvunnit. Denna förståelse av public service-uppdraget är idag marginaliserad, denna kunskap förvittrar. Allt verkar reduceras till det som är lättillgängligt, det som inte provocerar någon.
PUBLIC SERVICE I 2025
I den parlamentariska public service-kommitténs nyliga förslag till reglering av public service-uppdraget [SOU 2024:34], nämns orden ”litteratur”, ”konst” och ”musik” vardera, tre och sex gånger, alla utan politiskt innehåll. Ordet ”konsert” används 11 gånger i texten, nästan alla i samband med SR:s uthyrning och användning av Berwaldhallen. ”Festival” används bara i nämndens diskussion om sponsring, och då bara i omtalet av Melodifestivalen. Tidsandan framstår när den enda kulturfrågan som det råder oenighet om, är frågan om att sponsra Melodifestivalen. Public service verkar i dag vara en fråga om politisk och ekonomisk oberoende, utan något samhällsansvar.
Det finns framför allt tre argument kravet på en tydligare och mer progressiv spridning av smal konst och kultur ställs inför. Det första är ”vi ger publiken vad de vill ha”. Ett av syftena med offentligt ägda utsändare var att ha ett redaktionellt oberoende programföretag. Det var inte bara oberoende av krav på lönsamhet och kommersiell intjäning – det skulle kunna tjäna sociala mål och måste inte kräva profit och återgång till ägare. Titeln på Neil Postmans bok Underhållning till döds var en varning 1985. Idag upplevs den som en uppfylld profetia. Musik idag är underhållning, ett tidsfördriv. Det ska vara en mjuk bakgrund för andra aktiviteter. Musik är inget som ska kräva aktivt lyssnande. I Norge understryks detta ytterligare av att nära all musik på radion förmedlas i ett högt komprimerat digitalt format med låg ljudkvalitet.
Nästa är kostnadsargumentet, ”vi har inte råd”. När SR, SVT och NRK hade budgetar som var en bråkdel av vad de är nu, hade dessa institutioner råd med experimentell och nyskapande medieutveckling och att presentera smala konstnärliga uttryck, då antalet aktiva unga jazzmusiker var en bråkdel av idag. I dag, när ny jazz och nyskapande jazzmusiker från Skandinavien sätter starka spår, med ny samtida musik och gränsöverskridande musikaliska uttryck, har man inte råd.
”Det är för smalt”. Ny, banbrytande konst är och kommer alltid att vara marginell och smal. Den är smal för att den bryter mot konventionen, för att den är revolutionerande och för att den kräver insikt och förståelse för att upplevas. Samtidigt är radikal nykonst kritiskt beroende av ett offentligt samtal för att vara vid liv. Utan ett sådant samtal blir denna konst ännu smalare, eftersom allmänheten inte får veta om den. Utan samtalet kvävs den nya konsten och påståendet blir en självuppfyllande profetia. Mainstream var också en gång smal, ny konst. Jazzens, den improviserade musikens, väsen är att förändras. För jazz är ingen genre! Jazz är, som pianisten Bill Evans uttryckte det, ett sätt att relatera sig till framförandet av all slags musik. Det som är jazz idag och imorgon är något mer än en förlängning av det som var jazz igår.
ÄR DET INTE EN STOR PARADOX?
Idag finns det hundratals unga norska och svenska jazzmusiker som har ett stort namn i världen, de är erkända och efterfrågade som aldrig förr. Trots det kommer nog Lasse Medelsvensson och Kari Nordmann ha stora problem med att namnge fler än ett par.
Idag är intresset för ny konstmusik från riksomfattande etermedier, tidningar och tidskrifter med en bred publik, praktiskt taget obefintligt. Detta gäller i hela Europa. De enda medieaktörer som kan föra ut den nya konstmusiken till en bred publik och som kan främja och stimulera ett brett offentligt samtal om den, är just dom samhällsägda public service-företagen, som NRK, SR och SVT.
Jag anser att dessa kringkastare inte längre tar sitt allmänna uppdrag på allvar – allmänt betyder inte populärt. Sveriges Radio var en gång en viktig källa till information om ny jazz, även i Oslo. Även norrbaggar var stolta över at Skandinavien hade något sånt. Det verkar vara väldig länge sen.
All nyskapande konstmusik är idag under stor press. Det allmänna samtalet om den nya jazzen förvittrar i alla europeiska länder. Nymusiken marginaliseras till nischmedia med en smal publik och med mycket begränsad ekonomi. De som låter detta hända, er inte minst de allmänna radio- och TV-sändarna.
Det offentliga samtalet om konstmusiken – i den mån det fortfarande existerar – upprätthålls idag av kunniga entusiaster, som jobbar (nästan) gratis. Detta är inte hållbart. Jag och mina kollegor har gjort detta sen många år – nära kostnadsfritt för jazzgemenskapen, om inte för oss själva – för att säkra det offentliga samtal som modern konstmusik är så beroende av. Vi gör detta med idealistiska syften; för att säkerställa folkupplysning, och se till att allmänheten kan bli bekant med den nya, spännande musiken. Men nu är jag bara trött och undrar hur länge jag kan vara idealist. Jag vet inte om jag orkar mer.
Johan Hauknes
