Benny Andersson från gamla ABBA tillsammans med Mats Gustafsson och Fire! Jodå, det är sant. Tro det, den som vill.
Föreställningen «Det flygande barnet» pågår några föreställningar till på Orionteatern i Stockholm. Det är Fire! som stått för musiken och varje lördag efter ordinarie föreställning har man ordnat klubbspelningar med olika artister inblandade. Salt Peanuts besökte Orionteatern inför en klubbspelning, där både dramats regissör, Lars Rudolfsson och hans spelkompis Benny Andersson från BAO (Benny Anderssons Orkester), om en timme ska spela med Fire! och Mariam Wallentin (vo).
– Om Fire! hade ring mig och frågat om jag ville vara med så hade jag svarat «jag tror inte det». De är på en annan planet än jag. Ska jag komma in med mina små melodier här?
– Om jag hade lyssnat på blues och jazz, hade jag aldrig kunnat skriva «Chiqitita», säger Andersson med en ton som kan tolkas som självironi.
– Men han tvekade inte att spela med Fire! eftersom det var gamle vännen Lars Rudolfsson som bad honom komma.– Vi har ju gjort många skivor ihop under 14 år med BAO med samma medlemmar hela tiden, säger Lars Rudolfsson.
– Det är kul att göra saker tillsammans när man inte vet hur det ska bli, säger Benny Andersson. Pjäsen är fantastiskt bra – jag såg den på premiären. Jag hörde inte texten i början, men det spelar ingen roll. Jag såg den som en happening eller en installation tills jag började förstå vad den handlade om. Som att gå på moderns dansteater.
Benny är inte det minsta orolig för hur spelningen ska fungera:
– Det var dom som frågade mig så jag tar det som en inbjudan. De vet vad jag håller på med.
Om ett tag ska de båda vännerna spela dragspel och keyboard med Fire! Vem är bästa på dragspel?
– Vi är lika bra, eller lika dåliga båda två, säger Benny. – Men det vi gör med BAO är nästan samma sak. Vi har med oss en dansbana. Vi och publiken blir till ett enda paket och vi gör samma sak tillsammans. Publiken dansar och blir svettiga. Det sitter inte en publik som ska ta till sig det vi presterar. Vi gör allt tillsammans. Om jag inte rör vid tangentbordet, så är det ingen som märker något, för alla är så duktiga.
För Rudolfsson är spelningarna med BAO nästan musikaliskt berusande:
– Vi bli alla svettiga, folk dansar. Ibland tittar jag på Benny och på publiken och på kulörta lyktor. Rakt ut i evigheten! Så skulle man kunna avsluta sitt liv. Man står i kontakt med något evigt.
Lars har flera gånger tidigare samarbetat med Mats Gustafsson och lyssnar gärna på fri musik. Men Benny Andersson? Lyssnar han på jazz?
– Nej, jag är jävligt tråkig. Lyssnar bara på klassisk musik. Fast ibland dyker det upp schysst pop också.
Andersson jobbar varje dag vid pianot.
– Om man inte disciplinerar sig, så går det inte. Det är inte så att jag sitter i bilen och kommer på någonting. Man måste mala sig genom alla lager och ibland lossnar det – man hoppas hela tiden att det bara ska komma. Då åker man på den vågen, sen är det bara att börja om från början.
Lars hakar på:
– Man är reaktionär som människa för man måste genom det man känner till för att sedan komma till det man inte känner till. Så man håller i det man kan och måste ta sig genom en massa skit.
De båda vännernas bekantskap började när Rudolfsson fått jobb som chef vid dåvarande Malmö Stadsteater. På en teaterfestival på Island hörde han talas om att Björn Ulvaeus och Benny Andersson höll på med en musikal, baserad på Wilhelm Mobergs utvandrarserie. Han erbjöd dem sätta upp musikalen i Malmö.
– Tycke uppstod, säger Lars Rudolfsson, och vi började snacka om att jobba tillsammans.
– Vi tyckte det var fantastiskt för Björn och jag hade suttit med projektet utan att komma vidare, säger Benny som berättar att det som skulle bli «Kristina från Dufvemåla» tog fem år att få i hamn. Till primärfesten hade Benny bjudit Orsa Spelmän och Rudolfsson hoppade in med dragspel. Det var så deras samarbete började. Året var 1995.
Snart har pjäsen nypremiär på Cirkus i Stockholm, återigen i regi av Lars Rudolfsson.
– För första gången på många år har jag ingenting att göra, säger Benny. Inget nytt, inget att sikta på. Dufvemåla är ju färdigskriven. Men jag kan kanske hoppa in i Fire! då och då, säger han med ett skratt.
Rudolfsson pratar om skapande som en frigörelse, ett «flow», när man väl kommit genom det förväntade. Andersson kommenterar.
– Om man vill dit, ska man göra saker som man absolut inte har en aning om, till exempel genom att göra en musikal på Wilhelm Mobergs böcker eller spela med Fire! Då dyker tanken upp: «Jag vete Faro hur jag ska gå i land med det här».
Tekst og foto: Lars Grip
