Vi har fått tillatelse av Johan Schwerin til å bruke et intervju han gjorde med Palle Danielsson høsten 1994. Dette året ble albumet Contra Post gitt ut på Caprice Records, Palle Danielssons første album som bandleder. Intervjuet ble i den forbindelse, første gangen publisert i tidsskriftet Musik i oktober 1994.
Vi kommer tilbake med minneord om Palle Danielsson i forbindelse med hans bortgang, seinere.
Jordig enkelhet
— Det handlar om precision, att om och om igen forma rätt ton i exakt rätt ögonblick. För mig är kontrabasen en utmaning som varar hela livet.
På papperet ser Palle Danielssons liv ut som ett riktigt big city life där rökiga klubbar och flottiga restauranger varvas med stora festivalscener, sena nätter, han är ju en av Sveriges internationellt sett mest kända jazzmusiker, kontrabasisten som gått i närkamp med bland andra Keith Jarrett och Charles Lloyd, arbetat tillsammans med Jan Garbarek och under två decennier varit en av fyra i Rena Rama.
Och periodvis kanske det är just så. Men i pauserna bor han fjärran från neonens eventuella charm. I en röd stuga med vita knutar, långt in i den sörmländska skogen, lever han tillsammans med hustrun Ulla Lööf, katter och ett ständigt ökande antal japanska koi-fiskar, en art där färg och form skiftar från exemplar till exemplar.
— Vi hyrde ett litet torp utan vare sig eller vatten i flera år. När vi märkte att det fungerade, att vi flyttade ut allt tidigare på våren och allt senare hem till stan på hösten, frågade vi oss: om det här går bra, hur skulle det då inte vara att bo så här för jämnan, i ett riktigt hus?
Torparens boning
18 år senare är den enkla torparens boning från tidigt 1900-tal om- och tillbyggt utan att karaktären gått förlorad. Här slipper Palle Danielsson storstadens anonymitet, trängsel och, inte minst, nitiska parkeringsvakter (”det blev en hel bunt varenda jävla vecka!”). Här kan han lyssna på och spela musik närhelst han vill i det speciella musikrummet– utan knorrande grannar. Här finns bär, svamp och tystnad i överflöd. Och här har hustru Ulla, konstnär till yrket, sin ateljé.
Som är besökare är det lätt att tycka att Palle Danielsson är som sprungen ur stället. Hos honom finns ett trofast och kärvt drag, en jordig enkelhet som förfinats till livshållning och i slutändan mynnar ut i toner lika självklart resliga som välxäxta furor.
— Det handlar om precision, sammanfattar han sitt dagliga umgänge med basen. Jag vågar inte ta risken att åka på semester utan ett riktigt instrument. En veckas uppehåll skulle ta minst det dubbla att ta igen, rent tekniskt, och osäkerheten det skapar …
Fingerfärdigheten han aldrig väljer bort är för honom själva grundförutsättningen för att våga ta de verkliga riskerna, de som ger sig till känna i inspirerad ögonblick, i intimt samspel med musiker han verkligen gillar.
— Det är viktigt att man inte bara fungerar på scen utan också vid sidan om, säger. Då blir musiken så mycket bättre.
Bra musik handlar om att dra de rätt linjern; snarare antyda helheten än att spela den, menar Palle Danielsson.
— Det gäller att hitta luckorna i ljudbilden och komplettera varandra rytmiskt och tonalt.
Trivs gör han uppenbarligen med sin handplockade kvartett, som vid sidan av honom själv består av pianisten Rita Marcotulli, saxofonisten Joakim Milder och trumslagaren Anders Kjellberg. Onödigt att säga, alla sedan länge goda vänner och musiker han beundrar för deras kunnande och inställning till musiken och livet.
— Jocke Milder är allergisk mot katter men bor med fem stycken. Det tycker jag säger allt om honom. Kan ska knäcka allergin, inte välja bort katterna.
Skivdebut
”Contra Post”, Palle Danielssons skivdebut i eget namn, som de fyra efter mycket om och men lyckats göra, är han lycklig över.
— Alla är så förbannat upptagna på olika håll. Man kommunicerar med telefonsvarare här och där och utbyter meddelanden. Så går det några månader och allt rinner ut i sanden. Det tog oss tre år att komma till skott. Men jag är väl inget vidare på kordinera skare och ting …
”Contra Post” växte till största delen fram i Rainbow Studios i Oslo, under teknikern Jan Erik Kongshaugs ledning.
– Det är dyrare där än på andra ställen. Men man blir nöjd. Jan Erik vet exakt hur han ska få till ljudet. Och själva studion är stor, så man kroknar inte av syrebrist efter några timmar.
Palle Danielsson har skrivit de flesta låtarna på ”Contra Post”, bland annat ett bassolo med tydliga hänvisningar till den svenska folkmusiken. Det visar på ett musikarv Palle Danielsson sedan länge velat dyka djupare i. Men han är långt ifrån upphovsman till alla låtarna på skivan. Såväl Rita Marcotulli som Joakim Milder bar bidragit med flera kompositioner.
Oviljan att ensam stå i centrum är utmärkande för Palle Danielsson. Han må leva i avskildhet på landet men musikaliskt är han en utpräglad gruppmänniska.
— Folk kanske undrar varför jag inte spelat in en platta i eget namn tidigare. Men de senaste 20 åren har jag gjort vad jag velat göra i de grupper där jag varit medlem. Det har inte funnits någon behov.
Idealisk grupp
Till Palle Danielssons långa och tunga meritlista hör fem 70-talsår i pianisten Keith Jarretts ”europeiska kvartett”, där också de bägge norrmännen Jan Garbarek och Jon Christensen på saxofon respektive trummor ingick.
— Det var en idealisk grupp, säger Palle Danielsson. Keith skrev visserligen det mesta materialet och fick mest royalty … men rent musikaliskt var vi alla jämbördiga. Det var aldrig fråga om en stjärna och tre sidemen. Dt gillar jag.
Keith Jarrett kända Palle Danielsson före det stora genombrottet med ”The Köln Concert”. Redan 1969 jammade de tillsammans på Earnest på Stureplan, och innan dess hade Palle Danielsson sett och hört honom flera gånger på Gyllene cirkeln med Charles Lloyds legendariska 60-talskvartett.
— Keith är en otrolig musiker! Han har ett sånt öra. Spelar man en ton fel är han genast där och harmoniserar den. Kan kan få allt att låta bra.
Mer eller mindre parallellt ingick Palle Danielsson i Jan Garbarek–Bobo Stenson Quartet, en grupp som till tre fjärdedelar var identisk med Keith Jarretts kvartett.
— Men skillnaden var större än att bara Bobo Stenson spelade piano. Vi hade inte samma tycka på oss som Jarrett-bandet.
World Music
Denna norsk-svenska kvartett bildades av en ren slump. Alla var på den polska jazzfestivalen Jazz Jamboree med olika grupper och hamnade på scen tillsammans när det var dags för jam.
— Det gick inte upp någon efter oss. Vi sög musten ur allt, konstaterar Palle Danielsson med gott humör ett knappt kvartssekel senare.
En tredje kvartett Palle Danielsson var medlem av under en lång rad år var helsvenska Rena Rama.
— Det fanns stora likheter mellan de här tre banden, säger Palle Danielsson. Vi hade ett mycket otvunget förhållande till etnisk musik. Vi spelade fina låtar, vare sig det var ren jazz eller något Bulgarien eller Indien. Nu kallas det visst för World Music …
En viss saknad över att de tre grupperna inte längre existerar går att skönja hos Palle Danielsson.
— Jarretts band upplöstes för att Keith ville gå vidare och göra nya saker. Men att ständigt förnya sig kan bli ett tvång det med. Personligen tror jag att vi hade kunnat fortsätta ett bra tag till med bibehållen hög kreativitet.
Garbarek–-Stenson-gruppen gick i kvav främst för att Jan Garbarek ville spela en enklare typ av improviserad musik. Rena Rama lämnade Palle Danielsson dock för att gruppen inte fick några jobb.
— Jag drar verkligen inte alla över en kam, det vill jag understryka, men det finns en och annan arrangör som direkt motarbetar samtida jazz. Det ska bara vara musik från 40- och 50-talen. Och får man ändå nåt enstaka jobb på deras ställen sjabblas de bort i alla fall.
Glansisig vinterkväll
För Palle Danielsson kom vändpunkten en glansisig vinterkväll när Rena Ramas medlemmar med fara för sina liv kört från Östersund till Falun. Den obefintliga annonseringen hade lyckats locka allt som allt tre betalande till konserten som tog plats på en unken restaurang med uruselt piano.
— Man kan inte annat än bli än bitter och besviken, säger Palle Danielsson. Hur ska publiken veta att vi spelar, och vad vi spelar, om arrangören inte annonserar eller sätter upp affischer? Det finns alltid en publik. Men då måste den få en chans!
Av arrangörerna efterlyser Palle Danielsson också ett större risktagande.
— Det krävs hela tiden av oss musiker att vi ska ta risker, musikaliskt och ekonomiskt. Varför ställs inte samma krav på arrangörerna? Går de back en kväll, kan de väl se till att ta igen det en annan.
Nej, det handlar mest om utlandet för Palle Danielssons del. I höst väntar bland annat en Japanturné och en skivinspelning med tillsammans med oudspelaren Anouar Brahem och trumslagaren Jon Christensen. En Europaturné med pianisten John Taylor och trumslagaren Peter Erskine är inbokad, därtrill en tripp till USA med Lena Willemark och Ale Möller, vars nysläppta CD ”Nordan” han medverkat på.
Först till våren återkommer han till de svenska vägarna, då med den egna gruppen som i februari turnerar i Svenska Rikskonserters regi.
Men innan des hoppas Palla Danielsson på rikligt med regn.
— Så att det blir någon svamp.
Text: Johan Scherwin — [Publicerad i tidskriften Musik oktober 1994]
Foto: Hreinn Gudlaugsson (hovedbildet: Palle Danielsson in Aarhus, Denmark 2017, lisens CC BY SA 4.0)
Palle Danielsson, fra Jazzens Ansikte på Kulturhuset i Stockholm, 2014, tegnet av Jenny Svenberg Bunnel.
