Spelningar i Japan. Hem till Stockholm med jetlag. Iväg direkt till Bergen med FIRE! Orchestra. Sen intervju och marsch in i studion. Så skulle en musikers dagbok kunna se ut en vecka om den skrevs av MARIAM WALLENTIN, kanske mest känd som den sjungande delen av duon Wildbirds & Peacedrums.
Det blev något av ett liv och ett kiv i trängre jazzkretsar när Mariam och maken Andreas Werliin (dr) bubblade upp med sin duo Wildbirds & Peacedrums. Pop! Worldmusic! Inte Jazz!, mumlades det, när de fick «Jazz i Sverige»-priset av Caprice i 2008. Hur det nu än var med den saken, öppnades portarna för paret som gjorde åtskilliga spelningar i många länder i Europa, i Australien och USA. Nu har hon gett sig i kast med ett solo- soulprojekt, kan man kanske kalla det – Mariam The Believer – där hon står ensam med en gitarr och sjunger sina souliga texter där hon tycks vända och vrida på de teman som hon ständigt återkommer till när jag träffar henne. Att balansera, å ena sidan, å andra sidan. Vikt och motvikt, tes och antites, om man så vill. Men det kanske viktigast av allt komprimeras i de här raderna:
…the only thing That is left is our faith /…/ I’m not here to please you But I still want to give you something (ur låten Blood donations, Mariam the Believer) Tror på det hon gör och gör det inte för att vara till lags. Aldrig stanna. Kanske är det så hennes credon lyder. Just hemkommen från en spelning i Bergen (Norge), kan hon lägga ännu ett epitet till sin långa lista, nämligen storbandsledare: – Det var skitkul. Jag var nog nervös över att inte kunna hålla uppe energin. Alla gav extra mycket – «nu ska vi fixa det här!» Det som skulle fixas var det svårtacklade faktum att bandets ledare Mats Gustafsson inte kunde komma till spelningen. Bandet är 28-hövdade Gyllene Skivan vinnaren Fire! Orchestra, där Mariam skrivit texterna i bandets senaste projekt «Enter». – Det var Mats som föreslog att jag skulle axla hans roll. Det blev inte samma sak, det blev något annat, säger Mariam. – Det var en härlig känsla att vi fixade det! Och fixat det, kan man väl lugnt påstå att Mariam Wallentin har gjort, åtminstone i den bemärkelsen att hon under relativt få år har rotat sig på musikscenen, har inga problem att fylla tiden med sitt värv som kompositör och sångerska.
Kanske stod det klart för henne att musiken skulle bära henne, redan när hon som barn gick omkring på en kyrkogård i Örebro och sjöng för gravarna, där en yta upptogs av hennes mormor. – Jag känner ibland att jag har ett behov av att trösta. Hon utstrålar livsbejakelse och tillförsikt, men vägen har inte varit enkel.
– Jag var ensambarn i Örebro när jag växte upp. Kände mig ofta ensam. Det är kanske därför man blivit musiker – kunna kommunicera. Jag känner mig trygg med mitt sätt att uttrycka mig. När Mariam var tre år gammal skildes hennes föräldrar. Pappan kommer från Iran: Redan som sextonåring flyttade hon, till en lägenhet i sällskap med en tamfågel, en duva som fick flyga fritt i lägenheten. – Jag blev tvungen att växa upp snabbt och klara mig själv. Jag har lärt mig att kämpa. Alla har ju sina kramper, men att kämpa har blivit mitt sätt att bli tuff. Nej, någon förtur i kulturkön har hon inte haft, ändå har hon blivit framgångsrik, alldeles på egen hand. Mariam fick duka sitt eget bord.
Framgångsrik!
Hoppsan det var ett ord som halkade. – Lycka, säger hon melodiskt med ett ironiskt skratt – ungefär samma sak som framgångsrik. Vad är det? Men jag är glad över att jag orkat och lärt mig kämpa för det jag tror på. Man ska vara tacksam att man tror på något överhuvudtaget. Det är en ynnest att få ha möjlighet att kommunicera sina känslor.
Och efter en liten paus: – Överhuvudtaget. Den första jazzskivan nådde hennes öron vid tolv års ålder: Nancy Wilson och Cannonball Adderley. Men Mariam var en redan då en erfaren tolvåring. Hon hade turnerat med en barnmusikal – Svingelskogen i folkparker som 8 – 9 åring, hade dubbat många tecknade filmer och spelat på landshövdingfester på Örebro slott som 12 åring. Redan på mellanstadiet var hon med i ett band som sjöng coverlåtar, tillsammans med sedermera välkända jazznamn som Magnus Doverud (s), Lars Skoglund (dr) och Adam Lindblom (b). Standardlåtar sjön hon med ett storband vid gymnasiebaler i Örebro. Brådmogen är kanske en underdrift. – Jag gjorde så mycket som jag bara kunde, förklarar hon.
Som om det skulle behövas. En folkhögskolevistelse senare (kom in när hon var 17 år på Skurup) började det röra på sig ordentligt. Det gifta paret Wallentin/Werliin bildade Wildbirds & Peacedrums som i början hette Boogie. Paret var då studenter på Musikhögskolan. Något började hända mellan dem, även musikaliskt.
– Vi kände att det var nytt och upplevde att vi hittat något eget, något unikt att utforska. Vi hade inga referensramar att förhålla oss till.
En legering av Mariams förråd av punk, brittpop och jazz och Andreas hiphop och jazz tog form. – Allt man lyssnat på blev relevant igen. Shit! Man har en historia i alla de här olika uttrycken. Vi är inte bara endimensionella!
Salt peanuts reporter hörde dem på en av deras första spelningar, en ganska sunkig pub vid Hornstull på Söder i Stockholm och förundrades redan då på deras kommunikation och ljudmåleri. På den tiden var paret luspanka och sov på soffor hos folk när de hade spelningar utanför Göteborg, där de bodde då.
– Jag kommer ihåg det! Vi var nygifta och nykära. «Jazz i Sverige» utmärkelsen 2008, skivan av «Heartcore» (Found You) – inspelningen var en del i utmärkelsen – så tog det fart på allvar. Även på ifrågasättandet.
– Det blev en diskussion om genre, när vi fått det där jazzpriset. Många kritiserade Caprice för att ge oss ett jazzpris. Men vi valde medvetet att inte ge oss in i den diskussionen. Vi skrattade och sa att andra får döma. De måste ju inte lyssna!. Vi måste ju bara göra det vi tror på. – Fuck etablissemanget. Fuck you! Nu gör vi våran grej å bara kör! Så tänkte paret Wallentin/Werliin. Och körde gjorde dom. Det blev som Mariam säger «extremt mycket» med Wildbids. Turnéer i Europa, USA, Australien…. Vem vet? Kanske titeln är en släng till pornografins Hard Core. Hur som helst blev det heltidsjobb under tre år för paret som fick se världen tillsammans. Snart kom andra skivan, «The Snake». – Vi var och är billiga i drift. Det är ett måste om man ska leva på sin konst. Vi var konstant ute på vägarna. I England turnerade vi på en interrailbiljett. Vi kunde leva på vår musik! Även om Mariam kanske inte vill använda det ordet, så var de verkligen framgångsrika. Men hon är ingen skrytmåns precis. – Det är så lynnigt vad som blir hippt i en period och vilka som kommer fram. Det är ofta orättvist, ofta omotiverat. Det är svårt att veta, men vi kanske gjorde något i rätt tidpunkt, då det kändes: Ja! Men vi slet och jobbade hårt och gör så fortfarande. 2010 kom deras senaste skiva «Rivers». Halva är inspelad med en kör. – Vi åkte nightliner med kören och spelade också med lokala körer runtom i Europa och i Australien. Det var kul men krävande. De båda vildfåglarna har inte spelat med varandra på tre år, men nu har de fått fonogramstöd och gör sin fjärde skiva med Wildbirds på Mariams egen etikett: Repeat Until Death. Skivan kommer att licensieras av det engelska bolaget Leaf Label som tidigare jobbat med duon. Den kommer ut i början av hösten.
– För ett tag sedan spelade vi med en symfoniorkester i Köpenhamn, säger Mariam som den självklaraste sak i världen.
Klotter
När vi träffas har Mariam fem spelningar i Japan bakom sig med Erike Angell (vo) Anders Jormin (b), Jon Fält (dr) och Fredrik Ljungkvist (s) Av arbetsnamnet Klotter växte projektet och skivans namn fram: «Ad Lucem» (Mot Ljuset). Jormin skrev texter på latin.
– Hans kompositionsuniversum är extremt personligt. Han har en helt egen touch. Det är mycket luft, …sakralt.
Att se och höra Mariam på scen kan vara hisnande i den bemärkelsen att hon liksom kastar sig handlöst ut utan skyddsnät. Hon hamnar hos oss som lyssnar. – När jag står där får det inte handla om teknik eller intellektualiseringar, utan bara om känsla. Hon tystnar några sekunder. – OCH nerv! Jag måste våga misslyckas. Att riskera det hela tiden. Annars blir det mindre spännande. Funkar det så funkar det. Jag har lärt mig i min korta karriär att jag måste ge allt. Gör jag det så kan jag vara nöjd och sen är resultatet någonting annat. Men det är klart – man måste ha eftertanke, eller rättare förtanke omkring, innan och efter. Man måste veta vad man gör.
Förra året var Mariam på Pulsslagsturné med Lisa Ullén (p) och Nina DeHeney (b). Deras musik kommer ut på skiva som man fick fonogramstöd för i början av juni. – Den kommer till hösten. De är otroligt inspirerande. Lekfulla. Starka och väldigt dedicerade, båda två. De spelar verkligen Hard Core. De är punk!
The Believer
Wildbirds har haft paus några år. Det var ett medvetet beslut eftersom Andreas och Mariam ville få tid att fånga nya uttryck och göra egna projekt under en period. Att leva och arbeta ihop har sitt tribut.
– Vi har blivit tvingade att förhålla oss annorlunda till saker än våra vänner. Det blir extremt tätt. Vi behöver båda lite space och uppskattar att vara ensamma. Under uppehållet med Wildbirds formulerade Wallentin sitt alldeles egna projekt: The Believer. Man undrar förstås vad det är hon tror på. – Jag har tänkt på det. Namnet tog jag för att det är en stor del av mig att känna hopp, när man pratar om dålig självkänsla, ångest, melankoli – allt som vi alla bär på i olika stora doser. Hoppfullheten: Än så länge har vi inte gått under – alla som är här i dag. Det betyder att det alltid finns en motvikt. Det är sådant jag tänker på när jag skriver texterna, sedan får andra tolka. Balansen. Tes, antites och ett ständigt sökande under och bakom ytan, tycks vara något av ett signum för Mariam Wallentin. Bortom banaliteter. Kommen så långt får hon en association:
– Jag hade en lång period som tonåring, då jag vägrade att sjunga om kärlek. Kärlek kan ju vara allt möjligt och inte bara den typiska kärleken mellan man och kvinna. Det finns så mycket annat i livet, mer komplexa relationer. Att bara sjunga om kärleken mellan man och kvinna blir så endimensionellt. De flesta texter jag stötte på i tonåren handlade just om den endimensionella kärleken, alltså baby I want you, don’t you want me, alltså en försvagande syn på kvinnan som objekt som trånar efter en räddande man.
Hon återvänder snabbt till sitt favorittema, om uttrycket tillåts: Balans. – Det som följt mig är komplexiteten av att vara människa. Vi består av lika mycket mörker som ljus. Jag gillar att balansera de där olika sidorna. Och att se på saker ur andra perspektiv. Där står hon med en gitarr över axlarna, stadigt på scenerna och sjunger till sitt eget raka och ärliga komp. Singer songwriter, kommer det från mig. – Kanske, jag upplever det mindre och mindre så. Jag brukar nog kalla det för ett soulband. Om Wildbirds kanske är jorden, så är det här mera sfäriskt…universum…vad heter det? Denna enmansorkester spelar på internationella festivaler i sommar. När hon varit ute på spelningar är det P1 som gäller hemma. Hon återkommer ständigt till sina diptyker. I P1 lyssnar talas det om ”livet och döden”, som hon säger. Och: – Klangen hos radioröster. En röst är flerdimensionell. Och så är Mariam, utan tvekan. Hon har ett vällastat skafferi att plocka ur. Än det ena, än det andra. Hon gör helt enkelt många OLIKA saker. – Kanske. Fast jag upplever det mindre och mindre så. Det gör ju också att jag blir tvungen att definiera vem jag är. Vi är ju så mycket. Alltså, man är inte endimensionell. Varför kan man inte göra olika saker? Jag hoppas att det hörs att det är jag, vad jag än gör. Eller kanske är det mitt sätt att leta efter vem jag är. Som olika kläder på samma person. – Ja, svarar hon och brister ut i ett skratt. Musikens uppgift i en tid av egennytta, brutala synsätt på invandrare, orättvisor? Motståndsrörelse? – Vad tycker du själv?, kommer det som en rimlig reaktion på en fråga som lika gärna kunde ha handlat om livets mening.
Men Mariam funderar en stund. – Musiken har en jättestor uppgift. Det är extremt viktigt att musiker vågar ta ställning, rent konkret. Motståndsrörelse låter lite högtravande, men kanske är musiken det på ett spirituellt plan, något som står över det fysiska jaget och de fysiska relationerna. Något som både läker och ifrågasätter. Hon fortsätter resonerandet och avfärdar sig själv ett par gånger med ett ”äsch!”, när hon tycker sig ha sagt självklarheter. Mariam cirkulerar verbalt en stund kring musikens makt att påverka. – Jag har mitt verktyg för att kunna påverka. Det måste inte vara i riksdagen eller på debattsidorna i tidningar. Mitt sätt att hålla en diskussion levande är att ifrågasätta på det känslomässiga planet. Hon påminns om att hon i ett socialt medium en gång svarat på en fråga med följande ord: «Jag gör vad som faller mig in». –Gjorde jag verkligen det? Stort skratt. – Man blir så less på sig själv ibland. Intervjun har pågått i nästan två timmar. – En timme hade räckt. Den här balansen: Det är viktigt vad man gör, men man måste ha distans. Jag är bara en människa i ett stort hav. Men, kan man kanske tillägga, en människa som lyser starkt i det stora havet och som aldrig kommer att bli förförd av beröm och – det förbjudna ordet – framgång. En överlevare som hittade en röst mot många odds. Ständigt på väg, fysiskt eller mentalt. Kalla henne maskrosbarn som jobbat sig till modet att stå på en scen. Ibland alldeles ensam och ibland framför ett trettiotal musiker.
Något annat än musiken vet hon inte. – Den har bara varit självklar. Aldrig tvivlat på det. Det är hela jag, mitt liv. Jag är uppbyggd av den. En stund innan sa hon: – Man ska vara glad att man gör det man gör. Utan att behaga, kan man kanske tillägga.
Text: Lars Grip/Orkesterjournalen
Foto: Jan Granlie
