Sju musiker musicerar på festivalen i Ljubjana i en och en halv timme. En storvulen symfoni tycks starta med ett enkelt tema. Det ljuder på första spåret, likt en ouvertyr till en helkväll innan ridån går upp. Det är en lång ouvertyr som inte leder fram till det som den ger upphov till.
Efter den 12 minuter långa ouvertyren serveras klanger, klanger, klanger. Låt-titlarna är uppfordrande: «Epic Silent», «Turning inwards like a glove», «A winter light».
Den här skivan lovar mer än den kan hålla. Dramatisk harmonisk körsång på spår 7: «Sola ni mayagali» med ett saxofonsolo (det enda på plattan) som är så tillbakahållet att det låter som en övning. Vid det nionde spåret undrar jag vad som är berättelsen. Här rullas ut en ljudmatta med elektronik som överröstar de analoga instrumenten. Snyggt ibland, men här finns ingen rörelse, varken framåt eller bakåt.
Så återgår det sista spåret till det symfoniska temat i början, men återigen: Utan riktning. Temat dränks i ljudboxar och väl är väl det.
Jag blir oberörd. Ridån gick aldrig upp.
Lars Grip
Joachim Badenhorst (cl, bcl, ts), Erikur Orri Ólafsson (tp, elektr), Seán Carpio (dr, g, v), Brice Soniano (b), Pascal Niggenkemper (b), Frantz Loriot (vi, v), Nico Roig (g).
