För exakt ett år sedan gästades den avancerade inspelningsstudion The Village i Köpenhamn av två lika avancerade stråkmusiker. Namnet på skivan som spelades in hämtades från något som Carl Jung skrivit om: «Transcendent Function» som i korthet handlar om föreningen eller sammansmältningen av medvetet och omedvetet.

Ofta blir den här typen av titlar och musiken lite krystade, men så inte här.

För här utspelar sig en sofistikerat och finstämt samtal med lyssnaren. Är det modern konstmusik eller fri impro? En meningslös fråga. Antagligen både och. De båda improvisatörerna är tydliga – de gömmer sig aldrig bakom murr-burr. Jag tänker på blåsimprovisatörer som Evan Parker som i sin mogenhet inte behöver trassla till det en enda sekund. Just tydligheten och kommunikationen mellan musikerna och därmed till oss lyssnare, gör att den här skivan slipper undan den pretto-stämpel som annars kan ligga nära till hands.

Kroppen av toner rör sig ständigt, stannar aldrig i självförsjunkenhet. Några av titlarna på de sex spåren ÄR verkligen vad de utlovar: Till exempel «Soul» och «Flight». Här kan man krokna lite i lyssnandet och tänka på programmusik – sådan musik som är föreställande. Samma gäller för slutspåret «Sad Song» som är just ledsen. Men skit i titlarna, för här handlar det inte om partymusik, utan ljud att verkligen låta sig bäras av.

Legeringen av omedvetet och medvetet härskar ständigt i fri improviserad musik, mer eller mindre väl, men här manifesteras den till fulländning.

Lars Grip

Mat Maneri (viola), Daniel Levin (cello)