Sällan betyder underrubriker i böcker särskilt mycket, men på de här lättlästa sidorna får begreppet ”berättelse” verkligen en innebörd.
Det finns ett antal historieskrivningar om svensk jazz, ofta med en akademisk ängslighet som distanserar sig från ämnets själva innebörd, dvs att jazz inte är något som är, utan något som ständigt blir till i förhållande till den omgivning och det samhälle där musiken uppstår.
Göran Jonsson är en flyhänt skribent med bakgrund som reporter på Dagens Industri, där han var utrikeskorrespondent i New York mellan 1999 och 2003. Jonsson som tidigare inte varit särskilt framträdande i jazzsammanhang kan konsten att just berätta. Han utgår från Svenska Amerikalinjen. Svenska musiker i dansorkestrar ombord på båtarna var de första som fick möta den nya musiken i New York.
Styrkan i boken är just befrielsen från akademisk ängslighet och Jonssons förmåga att lyfta blicken från forskningsmikroskopet. Här citeras Karl Gerhards ironier om ”Jazzgossen” och mycket annat om synen på nymodigheten jazz på tjugotalet. En god portion energi ägnas i boken åt att sätta in fenomenet jazz i ett samhällsperspektiv. Politiska förhållanden och synen på kvinnor i det totalt manligt dominerade musikvärlden frustrerar läsaren. Till exempel epitetet ”hela Sveriges jazzflicka” om Alice Babs, ”en söt tuttinutta” om pianisten Jutta Hipp eller att saxofonisten Kathleen Stobart och pianisten Eva Engdahl ”spelade som en hel karl”. Dessa citat är välkända och rent av sönderslitna för sentida apologeter, men i en bok som vänder sig till en oinvigd intresserad krets, vilket jag hoppas är utgångspunkten, kan läsaren förstå hur jazzen inte bara ”kom hit”, utan var en del av historisk kulturpolitik och samhällsströmningar.
Folkets Park, en unik generator av kultur i flera decennier från 30-talet, ägnas berättigad uppmärksamhet i boken. Betydelsefulla jazzklubbar och arrangörer ges också en livlig uppmärksamhet med adressangivelser och materiella bakgrunder tilltalar nördens behov av detaljer.
För jazzen aparta artister som Jerry Lee Lewis, Mikael Wiehe, Siw Malmkvist, Nationalteatern, dragspelaren Leif ”Burken” Blomkvist, Harry Belafonte och Jimi Hendrix dyker upp i berättelsen om svensk jazz på ett sätt som ger en aha-känsla. Visst var det så! Nu minns jag! Jonsson lyckas sätta in olika musikaliska kulturyttringar, populära eller smala, i en berättelse som hänger ihop. Den svenska jazzens blåtoner blir inget disparat kulturfenomen i Jonssons blick, utan något som har relevans för hela kultursektorn.
Han erbjuder intressanta inblickar i LP- och EP- skivans bakgrund och betydelse för lyssnandet och musikutövarna och han blandar internationella storheter med svenska på ett sätt som känns både avspänt och självklart.
Vem visste att den första internationella jazzfestivalen i Sverige ägde rum i Landskrona 1963 eller att Benny Andersson producerat jazzskivor? Vad har FNL-rörelsen med jazzen att göra? Varför gavs det ut så få jazzskivor i Sverige 1968? Jonsson kastar sig med liv och lust över frågor som först kan verka aparta, men ges en innebörd för förståelsen av ”svensk jazz”.
Jonsson förbigår inga världspolitiska händelser i sin berättelse om de blå frihetliga tonernas uppkomst och möjligheter att framföras.
Grupper som Fläsket Brinner, Arbete och Fritid, EGBA, Rena Rama placeras i sitt sammanhang och plötsligt blir inte jazzen en egenartad och självförälskad genre som står utanför annat. Avgrunden mellan jazz och jazzbesläktad proggmusik blir smärtsamt tydlig: ”…Arne Domnérus och Putte Wickman spelade i kyrkor samtidigt som Thåström i Ebba Grön skrålade: ’Häng Gud!”
Orkester Journalen som vid otaliga tillfällen i boken används som källa får sig en släng för att ha skygglappar och besitta en oförmåga att fånga upp nya uttryck, under 70-talet. dessutom missade man den uppseglande bandet e.s.t., trots att redaktionen då bara låg några meter från krogen där de spelade alldeles i början av deras karriär.
”De glada flickorna” skrev Orkester Journalen om gruppen Tintomara som bildats i slutet av 70-talet. Kvinnor i jazzen dyker såklart upp överallt i boken, men kvinnornas intåg i denna mansvärld ges också ett eget kapitel: ”Vi måste höja våra röster”.
Jazzklubben Glenn Miller i Stockholm lyfts berättigat fram som en oerhört viktig scen för den nya jazz som inte fick plats på Fasching under 2000-talets första hälft. Vägröjare som vokalisten Lina Nyberg, saxofonisterna Mats Gustafsson och Anna Högberg, röstkonstnären Sofia Jernberg, pianisten Cecilia Persson och många andra nämns i det avslutande kapitlet, aningen klyschigt betitlat ”Tradition och förnyelse”.
Även om jag har en del att invända i Jonssons något spretiga fokus på den svenska jazzen, kan jag inte minnas att jag läst en mer levande och samhällsförankrad bok i ämnet där perspektivet lyfts vida från den nördiga inkröktheten,
”Frihetens Blå Toner” är ingen redogörelse eller forskningsliknande rapport, utan en vindlande berättelse om hur kultur och samhällsförändringar hänger ihop, inte bara intramusikaliskt, utan också sociologiskt.
365 sidor, rikt illustrerad
www.carlssonsbokforlag.se
Lars Grip
