Vem har inte fascinerats av «Gipsy-jazz», «Hot Club du France»-musik, eller som den kommit att kallas: Djangomusik. Den moderna jazzens farfar som blev en ikon, sprungen ur en musikstil som Django Reinhardt (1910 – 1953) fulländade konstnärligt, åtminstone inför den dåvarande offentligheten.

Oräkneliga inspelningar har nått lyssnarna efter trettiotalets genombrott för Reinhardt. Själv är jag lättförförd för fyr-fyra kompet och den ekvilibristiska tekniken hos gitarristerna.
Den som bländas av teknik (som jag) blir inte besviken på den här cdn, inspelad under en turné förra vintern i Göteborg, Oslo och Malmö.

Gustav Lundgren och den (huvudsakliga) motparten eller duellanten om man så vill, Antoine Boyer sprätter iväg en kaskad av toner, men inte bara det: Här finns en känsla för låtarna de spelar, tre av dem signerade mästaren själv: Django Reinhardt. Självklart är en av Djangos mest välkända eftermälen: «Nuages» (sv: «Gråväder») med på skivan, liksom en annan av Djangos tusenfalt återtolkade «Swing de Paris».

Som vanligt är det alldeles underbart i början av lyssnandet på «Gipsy-jazz», men efter ett tag blir själva akrobatiken fokus i musiken och då blir man lite trött.

Snart fyrtioårige Lundgren har hunnit med ett dussin skivor i eget namn och har en jazzklubb på Södermalm på sin meritlista, den i källaren under Hannas krog som blev startskottet för den tidigare stendöda stadsdel som numera går under namnet SOFO (South of Folkungagatan), med epitetet «inne» och «hippt».

Jag förstår att fansen gapar imponerat på konserterna inför löpningar med världsrekord i snabbhet. Lyssna till exempel på Duke Ellingtons «Caravan», även den ett sönderspelat mästerverk. Försök förstå hur snabbt fingrar kan anbringa en sträng.

Men det hela blir lite enahanda – man vet precis vad som komma skall.

Men jag kommer inte att sluta älska «hot-club» musik, även om jag allt oftare blir trött efter ett tag.

Lars Grip

Gustav Lundgren (g), Antoine Boyer (g), Martin Widlund (g), Andreas Unge (b)