Franske klarinettisten Jean-Brice Godet tillbringar en månad varje år i New York, där han enligt konvolutet träffat sina medmusiker.
Skivans titel, «Mujô», är ett ord som används i Zen Buddhismen och betyder ungefär «obeständigheter», «ovaraktigheter». Allting är i rörelse, ingenting finns egentligen.
Med denna grundidé har kvartetten skapat musik som är abstrakt, rasande och minimalistiskt i en fantastisk balans. Ja, även superkonkret, inte en flummig ton, allt är befogat. I min anteckningsbok skriver jag flera utropstecken, låt efter låt.
Musiken river tag i mina öron som kanske inte hört något lika engagerande på år och dag.
Här levereras musik som har respekt för lyssnaren. Inget flörtande, musiken är berättande. En tydlig ram omger låtarna, men där plats finns för improvisationer och utsvävningar, men inom definierade ramar, som garanterar att självförälskade utflykter inte förekommer.
Bassisten Pascal Niggenkemper, gör i låten «Eloge de la chute» (ungefär «hyllning till nedgången») ett solo som river. Sista spåret, «Lange beim Regen werd’ Ich Dein», påminner mig om kompositioner av svenska pianisten Cecilia Persson. Ryckigheter som hänger samman och bildar en enhet.
Vem engagerar Jean-Brice Godet Quartet i Norden?
Det bästa jag hört på länge!
Lars Grip
Jean-Brice Godet bcl, cl, Michaêl Attias as, Pascal Niggenkemper b, Carlo Costa dr
