Under min tid som redaktör för Orkester Journalen fick vi, kanske en gång i veckan, skivor med standardlåtar i standardarrangemang och alltid med en kvinnlig vokalist, avbildad på omslaget med varma färger och en ljuv bakgrund.

Undantaget omslaget är detta en alltför typisk version av gammaldags, tröttsam standardjazz som det tycks finnas ett outsinligt behov av.

Låtar som «Smile», «Waltz for Debbie», «Somewhere over the Rainbow» och «Septembersong», är sönderspelade intill haveriets gräns, även om de i sig är väldigt bra kompositioner.

Somliga musiker tycks gilla att vara inlåsta i ett jazzmuseum där tiden stannat och dammet lagt sig i lager på lager över noter och där instrumenten täckts av flera lager spindelväv.

Att ge sig på Bill Evans komposition «Waltz for Debbie», odödligt framförd av Monica Zetterlund, är något av ett självmordsförsök.

Egil Hagen har gjort en fin översättning av Jacques Prevérts text till «Automn Leaves» och i den här tappningen fungerar låten bra.

Lena Nymarks röst påminner om femtio- och sextiotalens dansband, suveränt gestaltad i filmen «Sven Klangs Kvintett». Hon sjunger ärligt och okonstlat, men i den här tappningen händer det ingenting, ingen ny lucka öppnas till musiken, den bara släpar på. Jag vill inte vara elak, men ibland måste man.

Hoppas att skivan hittar lyssnare som älskar lika nostalgisk som riskfri jazz.

Lars Grip

Lena Nymark (v), Jens Arne Molvær (cl, ts), Askjell Molvær (p), Lars Martin Vik (b), Carlos Alberici (perc)