Om jag inte räknat fel är det är Lina Nybergs 17:e skiva i eget namn. Hon är välkänd på den svenska jazz-scenen och på många andra håll i världen. Hon har kryssat sig fram i musikhavet med olika uttryck, men har alltid känts syrerik och egensinnig. Förra året firade hon 25 år som artist på Fasching i Stockholm.
Hon har fått ett otal utmärkelser och priser, jobbat som kulturbyråkrat, lärare på Kungl. Musikhögskolan, i föreningslivet och engagerat sig djupt i jazzvärlden, rent kulturpolitiskt. För tio år sedan var hon drivande bakom nätverket IMPRA, med syfte att stödja kvinnliga musiker som jobbar med improviserad musik. Genom åren har IMPRA (som även har män som medlemmar) givit röst åt kvinnliga musiker och satt djupa avtryck i debatten om jazzmusikens villkor i Sverige.
Så Lina Nyberg är en musikpolitisk frontperson i Sverige och – minst sagt – även en av de stora, rent musikaliskt.
«Aerials» är samlingsnamnet på en dubbel-CD, där ena skivan, kallad «Space», innehåller s.k. standardlåtar i en total nytolkning och den andra heter «Birds», där Lina jobbar med en stråkkvartett, med egna låtar och texter.
Låt mig redan nu säga att detta är en enastående CD, där Nyberg demonstrerar sin enorma erfarenhet och originalitet. Ingen kan gå oberörd förbi de 15 spåren, snyggt förpackade i kartong och förklarande texter. Men för skumögda gubbar blir det problem med att läsa en text med blå bokstäver på blå botten. En arty tanke kanske, men ack så förfelad.
Inspelningarna är ett slags fortsättning av Nybergs «Sirenades» (2014). Redan när hon jobbade med «Sirenades» kände hon att det var en trilogi hon hade framför sig.
Jag har intervjuat henne ett antal gånger för Orkester Journalen och varje gång upplevt att jag inte träffat personen tidigare. Hon uppträder ständigt i ny gestalt. Så även musikaliskt.
Det är riskfyllt att ta sig an sönderspelade örhängen som «Fly me to the Moon», men här sitter jag fastnaglad och häpen framför högtalarna. Låten plockas isär i sina beståndsdelar, Den kommer till lyssnaren från en annan värld. Utan puls, likt en nekrolog. Själv associerar jag till Garvin Bryars apokalyptiska «The sinking och the Titanic» från tidigt 70-tal. Den handlade om resterna liv djupt nere på havsbotten. Skillnaden är försumbar när Nyberg nästan bokstavligen tar oss till månen, där hon nästan beklagande betraktar jorden. Vackrare och mer drabbande tolkning av låten har jag aldrig hört. Den frossar i olika versioner av maj7-harmonier.
Lika lyckat blir resultatet med den luggslitna «Bye, Bye Black Bird», där gitarristen David Stackenäs liksom komprimerar harmonierna. Låten blir ett kollage, där synkoper ger den ett helt nytt liv. Som om man aldrig hört den tidigare.
I «Tico Tico no Fubà» (Nyberg sjunger på portugisiska eftersom hon tillbringat en hel del tid i Brasilien) och i «Where Flamingos Flyes», hörs återigen Stackenäs med sitt speciella sätt att spela, Inledningen är en kompaktförpackning av det som komma skall.
Den österländskt klingande «Migration» handlar om samtidens stora katastrof med flyende människor. «Jag sjunger inte för att jag har ett svar, jag sjunger för att jag har en sång», lyder en del av texten. Låten är storslagen, nästan grandios. Ingen trubadurballad precis.
David Stackenäs är ryggraden, strukturskaparen. Han och Lina Nyberg verkar fungera nästan i symbios.
CD2 som heter «Birds» utgör ett stycke modern konstmusik, med stråk av klassicism såväl som modernism. Behöver man säga att musiken svävar, där den framförs av en stråkkvartett?
Här störtar Fågel Fenix och återuppstår, en flygande drake, stormande vattendrag, en Egyptisk fantasifågel som har samröre med Fenix. flamingos, koltraster, en sjuk örn, den grekiska tragedins «Electra», eller är det felstavat på konvolutet? Murmuration (en liten färggrann fågel) och en skygg och snabb sädesärla. Om dessa fåglar berättas i den Nybergska zoologin tillsammans med stråkkvartetten, på ett alldeles fascinerande sätt.
Nyberg skriver i konvolutet att hon tidigt ville lära sig att arrangera musik för stråkar, något hon känner sig väldigt nöjd med i dag. Jag skulle kunna lyssna på CD2 «Birds» hur många gånger som helst. På sista spåret upprepas texten i «Migration»: «I don’t sing because I have an answer/I sing because I have a song».
Kan någon säga det tydligare?
Lars Grip
Space: Lina Nyberg (vo), David Stackenäs (g), Cecilia Peersson (p), Josef Kallerdahl (b), Peter Danemo (dr and electronics).
Birds: Lina Nyberg (vo), Vindla String Quartet: Caroline Karpinska (violin, Maria Bergström (violin), Elina Nygren (viola), Gerda Holmquist (cello)
