Med stöd av motsvarigheten till Kulturrådet i Sverige och Norden har den här ungerska trion fått möjlighet att sätta sina spår i floden av ungerska fonogram med jazz som förtecken.

Trion härmar på ett frapperande sätt den klassiska pianotrion från 50- 0ch 60-talen. Här hörs välhärmade uttryck från inte minst Bill Evans.

Alla sju spåren på CD:n har skrivits av pianisten Péter Rozsyói.

Uppläggen är klassiska. Introduktion av kompositionen, några utflykter för såväl bas som trummor och så tillbaka till temat.

Oerhört skickligt och förtroendeingivande river flera låtar upp ståskinn på mina armar. En av dem är «Song for my grandpa», en gånglåt i tvåtakt med ett sväng som är omöjligt att sitta stilla till.

En Bobo Stensonsk vänlighet, av flera blivit kallad «nordisk» kan skönjas i «Song for my grandpa».

Bassisten pulserar fram löpningar likt en nyrenoverad ångbåt, framförallt i «Pop song», skivans sista spår. Men dessförinnan kan man erinra sig spår fyra, med dess lyriska känslighet och – ja, faktiskt – nordiska ton. Sånt kan vi i Norden möjligen älska att höra eftersom vi inte känner av taggtrådarna mot immigranter längs den ungerska gränsen.

Varför försöker den annars så drivande bassisten försöka härma Monk i låten med samma namn? Det är ju som gjort för ett haveri. De disassoiativa harmonierna känner man igen från pianot, men varför ens göra ett försök?

I Ungern, Polen, Tjeckien och andra länder som kunde ta till sig det vi kallar för jazz, läs USA-amerikansk, har fascinationen inför denna musik bara 25 fria år på nacken. Tro fan att musikakademier och kulturdepartement försöker hinna ikapp. Ibland är kopiorna nästan lika bra som originalen. Som här, ibland.

En karbonpappersduktig pianist med en rådrivande bassist och en artig och väluppfostrad trummis.

Så många begåvade musiker det finns i Europa! Den här CD:n är förförande hållbar.

Lars Grip

Péter Rozsyói (p), Györgi Orbán (b), Zoltán Csörsz (dr)