Cellisten Fred Lonberg-Holm är välkänd i frijazz-sammanhang. Under många år har han spelat på festivaler över hela världen. Själv har jag hört honom i alltifrån Vancouver till Hagenfesten i svenska Dala-Floda. Tyske trumpetaren Axel Dörner är en av dem som spelat med Holm, liksom Peter Brötzmann.

För några år sedan bildades svenska bandet Seval, med Sofia Jernberg (vo), David Stackenäs (g), Emils Strandberg (tp) och Patrick Thorman (b). Musiken var förföriskt vacker på skivan de gav ut och tankarna gick faktiskt i vissa låtar till Beatles, många komponerade av bandets cellist: Lonberg-Holm… Här spelade han mainstream-cello med varma svepande drag.

På den här skivan är det precis tvärtom:

Holm vräker på med distad cello och även gitarr i låtar som rispar lyssnaren likt en rasp på huden. Gärna för mig. Musik får gärna provocera mig och skaka om, ja, göra ont. Men då ska den ha en riktning, något slags syfte. Så sker inte här. Några låtar (som «Who We Were» eller «Salt Lines») upplever jag som distade återvändsgränder.

Här leks det med Jimi Hendrix och inget fel med det. Men vissa låtar känns som en uppvisning i snabbhet, men utan någon egentlig berättelse. Bas och trummor fungerar mest som en antydning i bakgrunden.

Lonberg-Holm är tveklöst en musikalisk personlighet av hög kvalitet. Men här händer det nästan ingenting.

Lars Grip

Fred Lonberg-Holm (g, c) Nick Macri (b) Charles Rumback (dr)