Perioden kring femtiotalets slut, händer det oerhört mycket på jazzscenerna. En av dem som ställde till det och blev ifrågasatt var Ornette Coleman, i dag en av jazzens största ikoner. Claes Dahlgren skrev i OJ (Orkesterjournalen) om personen som ”alla snackar om”, Ornette.
Om denne saxofonist handlade ett seminarium under Stockholm Jazzfestival, ordnat av Orkester Journalens redaktör Magnus Nygren. Han och flera andra i panelen besitter en nästan encyklopedisk kunskap om den nyskapande musikern.
– Jag kan inte förstå vad dom bråkade om på den tiden, sa Joakim Milder, jazzmusiker och professor vid musikhögskolan i Stockholm. Han gjorde ju både glad och uttrycksfull musik.
Milder undrade hur hans musik kunde betraktas som så omstörtande. Kanske berodde det på att han kapade förtöjningarna till jazzens grammatik, resonerade Milder. Coleman satte melodin i centrum och harmoniken fick underordna sig.
Coleman som dog tidigare i år, fick en väldigt trög start på en karriär som så småningom skulle inlemma honom i skaran av jazzens allra största namn.
Han gästade Los Angeles 1950 och återvände dit ytterligare en gång 1953. Men det var trögt att få spelningar. Vancouver var platsen för hans första betalda gig, 1957. Mellan 1958 och 1959 hade han inga spelningar.
Vid något tillfälle hade en arrangör satt upp en skylt utanför klubben med texten ”Free Jazz”. Detta tolkade som att det var gratis inträde till klubben, berättade Lars-Göran Ulander, tidigare chef för jazzradion i svenska P2. Publiken hade ingen aning om vad Frijazz var.
Elena Wolay, redaktör för fanzinet ”jazz är farligt”, tyckte att Colemans musik låg nära hip-hop. För Ingrid Strömdahl, tidigare musikkritiker på Svenska Dagbladet, finns det kopplingar både till punk och hiphop. Magnus Nygren tycktes göra en träffande tolkning när han sa att det inte riktigt går att sätta fingret på Ornette Coleman.
För Joakim Milder är Coleman den absolut bäste ”vokalisten” i sitt spel.
– Det är som en sångare som spelar, en röst. Ingen har gjort det bättre.
Samtidigt fanns en råhet som hos Mingus, menade Lars-Göran Ulander.
Första gången Coleman kom till Stockholm var 1965, då han spelade på Gyllene Cirkeln. Ingrid Strömdahl var där:
– Jag trodde inte mina öron, sa hon.
Text: Lars Grip
