Det här är gitarristen Daniel Ögrens femte skiva. Här handlar det om ganska snillrika pop-liknande slingor, många gånger ganska förutsägbara, så snart de presenterats, som i «Bob the Dog», antagligen alluderande på poeten Bob Hund. Ögren försöker uppenbarligen att hitta ett eget sound – ibland tycker jag att det låter som en tidig Mike Stern.
Här uppmålas naturmystik i monotona slingor som drar åt många olika håll, vilket ju är väldigt vanligt i dag. Ingen vill hällas in i en kategori.
Ibland har han roliga grundidéer som i «She’s in my dreams», men efter ett tag kan nynna med i melodin – det händer inte så mycket och det är kanske heller inte meningen. Jag får ibland en känsla av att musiken på den här skivan är lite väl självförälskad.
«Into the world» utgörs av en bra grundidé, den svider och skulle tåla en ytterligare utveckling.
Lars Grip
