David Stackenäs är en helt unik gitarrist med i princip alla stilar på sin meny. Mest känd är han för sitt moderistiska spel, med rötter i – ja – antingen bara i honom själv. Åtskilliga gånger har jag hört honom live med gitarren liggande i knäet.

Stackenäs spelade grymt professionell main-streamgitarr i den svenska gruppen Seval för snart ett decennium sedan, då tillsammans med vokalisten Sofia Jernberg, trumpetaren Emil Strandberg, basisten Patrik Thorman och flera andra. Här handlade det om vackra, popinfluerade låtar i impro-tappning. Flera av låtarna på den plattan skulle kunna bli storsäljande hits om de spelades för en större publik. Men så blev det inte.

På den här skivan spelar han solo på två gitarrer: en gammal Levinare och en Rasmussen «L».

På sista spåret på den här plattan «Morioka» framgår hans virtuositet och improvisationsförmåga med nästan smärtsam tydlighet.

Inledande «Plaza Hidalgo» är hypnotiskt repetitiv med intensivt spel på med handen dämpade strängar. Jag hör det intensiva och rastlösa vimlet på torget i Mexico City med samma namn som låten.

Uppenbarligen anspelar flera av låtarna på olika orter i Latinamerika. «Limache» är en ort i Chile. Här blir Stackenäs mer reflekterande, men ändå så lätt igenkänd.

Därefter förflyttar sig en av låttitlarna till «Páramo» – en liten stad i Ecuador. Monoton hypnos med några få långglidande toner. Stackenäs kan få gitarren att låta som precis vadsomhelst.

Medeltida kyrkomålaren «Pictor» som anses vara Nordens Michelangelo hyllas i spår numer 4 på skivan, tror jag.

Sista : «Morioka» kanske syftar på en liten stad i Japan med samma namn. Här får vi en tekniskt men framförallt musikaliskt fulländning i Stackenäs’ konstnärskap. Behärskad intensitet, levererad av en mästare som borde få mycket mer uppmärksamhet. Men det kanske han inte vill.

Enastående!

Lars Grip

David Stackenäs (g)