Gasen i botten. Hårdpunkjazz utan nåd. Här surrar betongborr och motorsåg på samma varv. Inte sticka in fingrarna i musiken, för då åker de av.
Den här inspelningen doftar verkligen Berlin, inte minst i «Before I die». Ett furiöst utbrott mot kanske allting. Men det räcker inte hela vägen att bara stöka och bröta. Jag vill bli berörd på ett eller annat sätt.
Peter Van Huffel är en driven altsaxofonist som kan konsten att yla ut sin frustration. Ett basgroove dunkar på i synkoper medan alten blåser klagande kaskader. Ofta spelar bas och altsax simultant med Fischenlehners slag på hårda trumskinn. I låten «Crooked» dyker «Nu tändas tusen juleljus» upp!!!
Det är hårt. Det är kallt. Ingen nåd inom räckhåll.
Den spontana känslan blir lite avslagen när man på spår nummer 5: «Blood Satin» hör att basen har dubblats i en efterinspelning.
Bäst att hålla sig på avstånd för att inte åka in ilskans skördetröska.
Den känslan gör att pumpandet ändå känns ärligt. Att det är någonting på gång. Kanske en punkvåg. Nej, det tror jag inte, men kolla in Gorilla Mask! De kan vara förbandet till ett uppror. Mot vad?, kan man fråga sig i ett Berlin där man äter sig mätt i alla källarhål från öst-tiden.
Lars Grip
Peter Van Huffel (as), Roland Fidezius (b, eff), Rudi Fischerlehner (dr)
