www.upne.com
294 sidor
Cirkapris: 340 kronor

OJ-medarbetaren, tilllika professorn Stuart Nicholson skapade debatt med sin förra bok: ”Is jazz dead or has it moved to a new address?” Han skärskådade jazzens oavbrutna utveckling och dess färdväg i alla möjliga riktningar och kom väl i korthet fram till att den inte alls är död, utan lever i ny mylla, inte minst i den Europeiska.

Nu har han tagit ett om möjligt ännu större grepp och levererar en civilisationskritisk bok med jazzen som utgångspunkt. Den som vill fördjupa sig i vad musiken gjort och gör med oss, kan ge sig ut på trampolinen och dyka ner i Nicholsons djup av imponerande kunskap och engagemang.

Det här är en av de mest inspirerande böcker jag läst om jazz, även om den intellektuella språkdräkten kan vara svårforcerad. Här finns nördiga djupdykningar i modernismen på 20 och 30-talen, men också en alldeles bländande kulturexposé där jazzen sätts in i för mig helt nya perspektiv. Nicholson drunknar inte i jazzen rent musikaliskt, utan vidgar perspektivet till politiska, sociala, materiella och historiska områden. Just detta gör boken så spännande.

Nicholson gör en uppskattning av sin egen nästan bedövande erfarenhet av musik och kommer fram till att han under en tioårsperiod varit på 5 760 konserter, lyssnat på tusentals skivor – mellan 30 och 40 per vecka – och rimligen läst tonvis med litteratur, vilket inte minst framgår ur den digra referenslistan. Att han står på stadig grund säger sig självt.

Jazzens titaner från USA satte agendan, på samma sätt som USA har dikterat agendan inom kommersialism och finansieringssystemen. Jazzen är USA:s gåva till mänskligheten, men numera sys inte musiken efter amerikanskt mönster. Den som erkänner jazz som en konstart måste förstå att jazzen oundvikligen växer bortom sina rötter. Detta faktum tror Nicholson att de stora ikonerna från guldåldern skulle ha gillat.

En bra kulturpolitik kan göra underverk: Norge, menar Nicholson, har inom jazzen utvecklat en närvaro som inte står i någon proportion till landets storlek. Även Sverige och svenska musiker förekommer rikligt i den Nicholsonska encyklopedin av kunskap. Nils Lindberg, Lars Gullin, Bengt Arne Wallin, Georg Riedel och Jan Johansson är några av de musiker som nämns i samband med det som kallas ”Swedish touch”.

Boken innehåller också över alla sidorna en svidande kritik mot underhållningsindustrin och dess kommersiella framfart. Här utgår han ofta från Hannah Arendt som redan på femtiotalet såg hur kulturen sakta ersatts av underhållningens diktatur. Med sorg konstateras att västvärlden håller på att glömma distinktionen mellan å ena sidan kultur och å andra sidan ekonomisk aktivitet.

Möjligen kan man invända att de 5 kapitlen inte riktigt hänger samman. Kanske är de skrivna för att stå på egna ben och sammanlänkade i boken? Under alla omständigheter är det en spränglärd och intellektuellt utmanande bok som alla med intresse för jazzen som kulturellt och politiskt fenomen, borde läsa.

Boken borde fungera som ett antidepressivt medel för dem som tror att jazzen är på väg mot sin sorti och en energiinjektion för oss som ser vilken oerhörd tyngd konstformen har haft och har i kulturen.

Vilket svensk förlag är berett att ge ut den här milstolpen i jazzgenren?

Lars Grip (Orkesterjournalen)

………………………………………………………………..

IN ENGLISH

The contributor to Orkesterjournalen, professor Stuart Nicholson, caused discussion with his previous book: “Is jazz dead or has it moved to a new address?” He scrutinized the continuous development of jazz along paths in all kinds of directions, and he found, in short, that jazz is definitively not dead but lives in new fertile ground, not least in Europe.

Now he has an even grander perspective and gives us a book that criticizes our entire civilization, with a starting point in jazz. Those who want to engross themselves in finding out what music has done and is doing to us are invited to walk out on the trampoline and take a deep dive into Nicholson’s abyss of impressing knowledge and enthusiasm.

This is one of the most inspiring books about jazz I have ever read, even though the intellectual language may be difficult to penetrate. Here you can find nerdy deep-sea diving into modernism in the 20s and 30s, but also a completely dazzling cultural survey where jazz is put into a perspective that is completely new to me. Nicholson does not drown in the musical aspects of jazz, however, but widens the perspective to political, social, material and historical areas. This is exactly what makes his book so exciting.

Nicholson makes an evaluation of his own, next to stunning knowledge of music, and he finds that during a 10-year period he attended 5,760 concerts, listened to thousands of records – between 30 or 40 each week – and surely read tons of literature, which becomes apparent in the extensive reference list. It is self-evident that he is on solid ground.

It was the titans of jazz in the US who set the agenda, in the same way that the US dictated the agenda for commercialism and the financial systems. Jazz is the US gift to humanity, but nowadays the music is no longer formed according to the American pattern. Those who regard jazz as an art form must understand that jazz inevitably grows away from its roots. Nicholson believes that the great icons of the golden age would have liked this thought.

Good cultural policy may create miracles: according to Nicholson Norway has, within the jazz section, developed a presence on the scene that is far larger than the size of the country. Also Sweden and Swedish musicians often appear in the Nicholson encyclopedia of knowledge. Nils Lindberg, Lars Gullin, Bengt Arne Wallin, Georg Riedel, and Jan Johansson are some of the musicians mentioned in connection with what is called the “Swedish touch”.

All over the pages the book also contains intense criticism of the entertainment industry and its commercial ravages. Here his starting point often is Hannah Arendt who, already in the 50s, realized that culture was slowly replaced by the dictatorship of the entertainment industry. With grief he finds that the Western world is forgetting the distinction between culture and economic activities.

What one could object to is that the five chapters do not really stick together. Maybe each is written to stand on its own legs and are then put together in this book? In any case it is a very learned and intellectually challenging book, which should be read by everybody interested in jazz as a cultural and political phenomenon.

The book could serve as an antidepressant for those who believe that jazz is on its way out, and an injection of energy for those of us who see the impressive impact this artform has had and still has on culture.

What Swedish publisher is willing to publish this milepost in the genre of jazz?

Lars Grip Orkesterjournalen