Sveriges mest välsorterade jazzbutik ligger på Rödabergsgatan i Stockholm. Här tronar 20 000 vinylskivor och väntar att byta ägare. Bakom disken står Harald Hult, en legend i jazzvärlden. Han vet det mesta om den musik han älskar. Musiken är viktigare än pengarna.

Efter att ha drivit ett antikvariat i tjugo år på Drottninggatan, ställde Harald Hult ut en back med skivor som han ville bli av med, i den redan överlastade butiken, belägen i det hus August Strindberg bodde under sina sista år – Blå Tornet. Året var ungefär 1987 och Harald utökade snabbt backen till en hel hylla med skivor.

– Plötsligt märkte jag att jag sålde lika många skivor som böcker.

Efter en mellanadress finns nu butiken på Rödabersgatan i Stockholm ”Andra Jazz” står et på skylten utanför butiken. Hit kommer jazzälskare från hela världen, Japan, Tyskland, USA för att stå på huvudet bland vinyler i butiken som är överlastad – man får liksom åla sig fram mellan hyllor och skivhögar. Men Harald har koll – han vet var olika artister genom jazzhistorien fått sin plats i det Hultska skivuniversumet.

Hult är ingen insmickrande person precis, tvärtom, lite motsträvig. Han är rakryggad och ärlig. Inför frågan om hur hans jazzintresse började, svarar han:
– Varför är det så intressant? Vill du prata med mig i egenskap av musiklyssnare, skivproducent, affärsinnehavare eller som knäppskalle?

Ja, sådan är han. Tillfrågad om hur många skivor han har i butiken, kommer det snabbt:
– Det var en dum fråga.

För Hult är musik inte kvantitet. Skivor är lagrat ljud och absolut inga objekt som man ska samla på. Men snart medger han att det finns ungefär 20 000 skivor i lager.

Tillfrågad om vilka kunder han tycker bäst om, får jag godkänt.
– Det var en bra fråga och det förväntade svaret skulle bli: ”en som har pengar”. Men om en kund kommer in för att köpa rara skivor, då blir jag obekväm. Det är inte så kul att sälja till någon som bara samlar på skivor. Favoritkunden är den som kan köpa en skiva och samtidigt bryr sig om musiken. Inte någon som köper en skiva för 5 000 spänn som han sen ställer i ett skåp för att imponera på polarna. Sånt gillar jag inte.

Av de cirka 20 000 skivorna har han ibland dubbletter, ibland fem extra ex av samma skiva.
– Om jag har tio eller tjugotusen skivor – vad gör det för skillnad? Det intressanta är att jag har den skivan som du söker. Min största målsättning är att lagret ska vara bra – inte att sälja i första hand, även om jag måste det för att få in pengar att köpa in. Löpa – sälja balansen måste fungera. Klart jag vill få in pengar. Då kan jag köpa skivor. Om jag inte köper kan jag inte sälja.

I taket inne i butiken hänger skivor som kanske kostar från 1 000 kronor och uppåt. En av skivorna, erkänner Harald, begär han 20 000 kronor för – en tidig Garbarekinspelning som heter ”Till Vigdis”. Ytterligare ett antal skivor kan gå över disk för tio – femton tusen kronor.

Men det vanliga är att kunder köper för några hundra. Harald bli glad inför tanken på en favoritkund:
– En som säger ”hej” – det gör man inte på stora varuhus – och som frågar mig till exempel: ”var har du skivor med Monk?”. Där, säger jag. Om kunden sen kommer fram till disken med fyra skivor i olika genrer, då är jag nöjd. Det kanske kostar dem 500 spänn. Jag gillar kunder som HÖR något, som förstår musiken och är nyfikna.

Tillbaka till hur jazzen etablerade sig i Harald Hults universum, till den grad att han skulle ägna ett arbetsliv åt musikformen.
– Jag hörde Gene Krupa. Då var jag 11 – 12 år och tyckte det var halvkul. Det som verkligen gjorde att jag tände på jazzen var Kid Ory – dixieland, tradjazz, New Orleans, vad man nu ska kalla det. Saint Louis Blues – en uppjagad hysterisk tuta-i-mun-på-varandra-ensemble. Friskt och frejdigt. Lust och energi.

Hans återstående resa i jazzlandet följer kronologin väldigt väl.
– Jag tutade med i skolbandet på min trombone och under tiden grävde jag mig vidare. Jag hörde ett spår där Parker spelade med swingmusiker – Teddy Wilson och ”Slam slam blues”. Parker spelade ett fint bluessolo. Då var det kört där också. Men jag fortsatte att gilla dixie- det är ingen konflikt att gilla både Charlie Parker och Bunk Johnson.

Haralds nästa steg i jazzen togs när han hörde Blakey och Wayne Shorter på en konsert i Stockholm.
– Jag tyckte att Shorter var fantastisk, just för att han inte hade något av Parkers frasering. Då blev jag heltorsk igen. Sen kom Miles hit med Coltrane – återigen torsk. Och därifrån till frijazz är steget inte så långt, säger Harald Hult. Och tillägger:

– Alla borde lyssna på Armstrong, Bechet, Lester Young och Parker, så att de förstår var allt kommer ifrån.

Och en av Harlalds vägar in i frijazzen stavas Mats Gustafsson. De båda blev vänner långt innan Gustafsson givit sig ut i en intensiv och framgångsrik internationell karriär. Det var nämligen så att Mats Gustafsson ofta besökte Hults butik i Blå Tornet, redan på åttiotalet. Efter en lyssningskväll i butiken, föreslog Mats att man kunde arrangera konserter i butiken.
– Den dumskallen, skämtar Harald och minns att man knappt kunde röra sig i butiken för alla böcker och skivor. Men han får ju alltid som han vill!

Inför varje konsert ringde Harald runt till frijazzintresserade. När han fått ihop tjugo namn som konsertbesökare drog han ett streck. Snart hade musiker som Peter Brötzmann, Evan Parker, David Moss, Eugene Chadbourne, Barry Guy, John Russel och många fler ha spelat i butiken.

– Dessutom var såklart alla svenskarna där, Joakim Milder, Palle Danielsson och ja, alla.

Det blev totalt ett sjuttiotal konserter.

1989 kom Gustafsson på idén att arrangera en ”Sounds Festival” på Fylkingen i Stockholm. Inspelningar härifrån ledde till en skiva som gavs ut på det nya bolaget ”Blue Tower Records”. Vem som stod bakom detta är uppenbart.

Det blev några skivor till:
– Inte så många. Man ska inte förhäva sig, säger Hult med sin distanserade blygsamhet.

Vänskapen mellan Hult och Gustafsson har hållit i sig. När den senare är i Stockholm, syns han i butiken, diskuterandes och spelandes skivor. Han och hans ”Swedish Azz” har även haft konsert ibland alla skivorna i den trånga butiken. Och än i dag medverkar Mats Gustafsson i lyssningskvällar med några andra vänner. Man spelar skivor och var och en ska förklara hur man upplever musiken och därefter ge ett betyg. Det viktiga är inte att veta vem som spelar:
– Det är ingen tävling, man ska beskriva sin upplevelse och argumentera för den. Det är bara bra om man inte vet vem som spelar eller vad som spelas, för då öppnas dörren till ett mera aktivt musiklyssnande.

Hult sätter upp ”öppet”-flaggan och några kunder börjar gå runt i butiken.

– Man kanske inte tror att det är ordning bland alla skivor. Men det är just vad det är! Jag har ett system och vet var saker är. Och finns inte en enda digital siffra, här är det totalt analogt.

Han ber kunderna stänga dörren efter sig, så att inte sommarhettan ska strömma in i den svala butiken.
– Det här med skivaffärsgrejen, är inte så intressant. Det som är intressant är musiklivet i stort. Tänk vilken plats schlagerfestivalen får ta! Och i skolan: får eleverna kunskap om olika slags musik? Hitlisteköret är så deprimerande. Det är synd om människorna, säger han med ett Strindbergcitat.

Han drömmer om en paraplyorganisation som omfattar alla jazzens särintressen: musiker, arrangörer och jazzklubbar, skivbolag, skivaffärer, distributörer, utbildare och andra.
– Min vision är att den klingande musiken ska vara i centrum så att musiklivet kan leva, den klingande musiken.

Han funderar ett tag.

– Att ha en skivaffär är lite som Skansen i dag, när all musik laddas ner. Men jag upplever mig inte som onödig. Här kan man få tips, prata med mig. Det blir lite som ett pedagogiskt centrum.

Text och foto: Lars Grip