Skivan presenteras som ett «tonalt experiment».

Trio Heinz Herbert återförenades efter utflykter åt olika håll sommaren 2014. Då hade de spelningar tillsammans under en hel vecka i Schweiziska Lucernes tullhus. Möjligheten att stanna kvar på en scen och utveckla sin musik under en vecka med spelningar varje kväll blev som en befrielseprocess för trion. Publiken växte för varje kväll. Tillsammans hittade de ett eget musikaliskt språk. Sommaren därpå upprepades konceptet med en «expanded music week» i Zürich. Samma sak här. Allt fler sökte sig till konserterna, kväll efter kväll.
Den bakomliggande idén hos trion var att inte köra den vanliga trallen med repetitioner, skivinspelning, turné, utan att inför publik utveckla sina idéer. Det gav resultat. Kritiker från ansedda tidningar exploderade i beröm. Flera fann inte tre olika röster utan en enda.

Jag kan inte annat än hålla med. Spåren på den här skivan kan liknas vid en ljudens etymologi, eller ett sökande efter ljudens DNA-kod. Det är tillbakahållet, konkret, inga självförälskade utflykter. Allt annat än pretentiöst. Ljudmakarna och bröderna Dominic Landolt på gitarr, Ramon Landolt syntar samt Mario Hänni på trummor och olika effekter, levererar en av de bästa «experiment» konserterna som jag har hört på länge.

Gruppen anslår ofta en grundrytm som gör det lättare att ta till sig ljuden. Det abstrakta och långsökta smyger sig plötsligt närmare. Blir till kommunikation, lätt att ta till sig. «Hyper Down» (spår 3) är ett bra exempel hur man kan bygga upp en ljudvärld melodiskt och sorgset utan att behöva känna banalitetens aska i munnen. Gitarrsolot på «Heniz Steps» (spår 4) är inte av denna världen, det ger associationer till det sena sextiotalets ilska.

Inga exhibitionistiska krumbukter. Gruppen utstrålar snarare ett slags okonstlad ärlighet – «så här blev det».

Trio Heinz Herbert, med sitt arv av krautrock, det som i kontinentaleuropa kallas «industrimusik» och ambient jazz, kan fungera som en inkörsport till den musik som under minst ett decennium har kallats «experimentell».

I konvolut-texten framgår det att gruppen inte utlämnar sig till kommersiella framgångsrecept, avsedd för ett visst marknadssegment. Den möjligheten skulle de säkert ha, men de vill, påstås det, i stället vara öppna för förändring. Jag tror att det är sant.

Den som lyssnar på de här konserterna från drygt fyrtioåriga Willisau Jazz Festival 2016, (där för övrigt Anna Högberg Attack spelar i år) kommer att bli överraskade av hur tillgänglig «experimentell» musik kan vara.

Lars Grip

Dominic Landolt (g, eff), Ramon Landolt (synth, p), Mario Hänni (dr, eff)