När industrier läggs ner och arbetare blir utan jobb, så lämnar de efter sig ett landskap där kultur växer ur ruinerna. Malmö på sjuttiotalet, Ruhrområdet med Köln i centrum några år senare, är tydliga exempel på hur det kreativa skapandet kliver in i tomrummet efter den industriella rationaliteten.

Här handlar det om det postindustriella «rostbältet» runt Detroit. Kompositören och bassisten John Lindberg som växte upp i Detroit, tillägnar varje ton av den här skivan den estetik som reser sig ur de övergivna industrierna.

«Born in an urban ruin» utspelar sig i förödelsen och det märks inte minst i dramatiken på den här plattan. Det är en trevande, ganska lågmäld historia, där den fria jazzen ligger i närheten av modern konstmusik. Eftertänksam musik, om det nu finns något sådant. Lågmäldheten bryts abrupt i ett av de mest virtuosa kontrabas-solot jag har hört på år och dag, framfört av skivans kompositör och huvudman, John Lindberg. Om och om igen spelar jag det sex minuter långa spår 4 («Part II») för att både njuta och imponeras av Lindbergs lika expressiva som flyhänta färd över kontrabasens fyra strängar. En besk smak av vrede stannar kvar.

Förstörelsen av växtlighet och natur, spelar tar också plats i de här djupt politiska spåren (till exempel «Devastation of vegetation»).

Wendel Harrisons klarinetter, Kevin Nortons percussion & vibration och John Lindbergs bas bildar ett slags skådespel som väcker det förtroende man får av ärlighet.

Lars Grip

Wendel Harrison (cl, bcl), John Lindberg (b), Kevin Norton (vibraharp & perc)