FYLKINGEN, STOCKHOLM, 18 OKTOBER 2018. Som en del i Stockholm Jazz Festival uppträder ett av de mest intressanta banden på den friare jazzens himmel – Anna Högberg Attack.
Fylkingen är känt sedan decennier för att lyfta fram artister som ligger utanför mainstream-fåran. Den här kvällen ringlade sig långa köer utanför entrén i det gamla Munchenbryggeriet vid Söder Mälarstrand. Inte sedan Mats Gustafssons Fire! Orchestra – ett gigantiskt storband bestående av hela den svenska jazzeliten – hade sin första spelning här för ungefär fem år sedan, har jag upplevt att Fylkingen varit intill sista stol och kvadratdecimeter fullsmockat.
Den gången – när Fire! Orchestra hade sin första spelning – var Anna Högberg (foto) en i bandet tillsammans med minst 30 andra musiker. Att Högberg är inspirerad av Mats Gustafssons musik råder det knappast någon tvekan om. Tänk bara på hur nära namnen Fire! Och Attack står varandra nära, rent semantiskt.
Sedan dess har Anna Högberg Attack etablerat sig på den europeiska jazzscenen för det som man till nöds kan kalla «experimentell jazz».
Kvällen inleds med något så ovanligt som två tubaister och inte vilka som helst. Svensken Per-Åke Holmlander och danske Rasmus Svale Kjaergård Lund. Holmlanders meritlista är så lång att den skulle uppta hela denna recension om den skulle återges. Han har medverkat på fler än 100 inspelningar och är en känd profil i musiklivet, inte minst genom en egen klubb i Stockholm. Svale Kjaergård är baserad i Odense och medverkar i flera projekt som kompositör och exekutör.
Två musiker som spelar bastuba tillsammans, helt improviserat. Den konstellationen har premiär för mig och jag tror att det är ganska ovanligt med två tubaister i ett improviserat framträdande. En märklig och fascinerande upplevelse, måste jag säga. De två ekvilibristerna får fram ljud på sina instrument allt ifrån bräkande mässingschocker till toner högt upp i diskanten. Jag associerar till ett spökslott med gamla dörrars rostiga gångjärn till en svärm av humlor på flykt. Lite som en berättelse från en värld bortom vardagen åstadkoms av dessa bastuba-mästare.
Så till kvällen huvudnummer: Anna Högberg Attack. De blandar «gammalt» och «nytt» från sin repertoar – allt skrivet av Anna Högberg. Här öppnas dörrarna till en värld av böljor och vågor i en konstnärligt glänsande samverkan. Högberg leder bandet med varsam hand. I några av låtarna upprepas en enda ilsken ton intill en nästan smärtsam gräns. «Inte en gång till», tänker man, När Högberg till sist släpper monotonin och ger OK till att kasta loss från det nästan tvångsmässiga upprepandet, så uppstår en känsla av befrielse. Man åker med på den fortsatta resan i ett tillstånd av eufori. Det är saxofonisten Elin Larsson Forkelid som denna kväll står för lika befriande som kraftfulla solon, där strängheten i kompositionerna sprängs i en sprakande legering av bebop och swing. Pianisten Lisa Ullén bokstavligen spelar en ytterst viktig roll i konserten. Hon står på tårna i lyhördhet och tycks utgöra stommen i bandet tillsammans med Högberg. Bara för någon dag sedan belönades hon med Sverige Radios pris Jazzkatten för Årets Kompositör, som salt Peanuts rapporterat om. Trummisen Anna Lund – har hon fått en Jazzkatt månne? Ja, gissa. Hon kan plocka fram ett gammalt decilitermått som hon drämmer till för att få till stånd ett ljud i sammanhanget, inte som en show-off, utan helt befriat från publikfrieri. Hon är helt enkelt enastående originell i sin individualism, utan att för en sekund lämna kollektivet hon spelar med. Här gäller stora gester och pang på när det behövs. Basisten Elsa Bergman, även hon prisad med en Jazzkatt 2014 som Årets Nykomling, verkar lite avvaktande, men så plötsligt intar hon scenen med en intensitet och känslighet som sällan hörs. Den tredje saxofonisten i bandet – Malin Wättring – utsågs även hon till Årets Kompositör i Sveriges Radio (2017) och blev mottagare till Bengt Säve-Söderberghs jazzpris, är något av en joker i leken. Hon har en annan röst i sin tenorsaxofon än Högberg och Larsson-Forkelid, mera försiktig och trevande. Hon bidrar till att bandet vidgas i sitt musikaliska omfång, blir lite mindre kaxigt.
Låtarna spänner över ett brett fält i uttrycken. Gospel-liknande storvulna uttryck, hymner i klingande durstämmor och stora gester. Plötsligt avbryts harmoniken och faller åter tillbaka i konflikter. Jag tänkte ibland på trumpetaren Niklas Barnö och hans kompositioner som kan påminna om några av Högbergs. En sönderhackad inledning, följd av kaotisk fördjupning och hemkommen i vackra, lite sorgsna, men ändå durackord. Ett slags försoning.
Inte för att det är relevant, rent musikaliskt, men det är svårt att inte nämna en sak: «Annorna» Högberg och Lund var båda höggravida under den här konserten på Fylkingen. Detta kan sägas eftersom Anna Högberg själv påpekade detta faktum i ett av henna blygsamma mellansnack.
Inte en tom stol, inte en tom kvadratmeter på Fylkingen denna kväll. Och publiken klappade in denna sextett gång på gång.
Text och foto: Lars Grip
