Intervju

En musiker och en gentleman

Han fick Musikaliska Akademiens stora jazzpris samtidigt som musiken till filmen «Gentlemen» släpptes.

En av våra besta saxofonister, JONAS KULLHAMMAR, skapade skivbolaget Moserobie och han får spader av att musikstudenter ska lära sig entreprenörskap i ett land där jazzen befinner sig i en krisålder. Följ med hem till Jonas Kullhammar.

Braithofonen
Orkesterjournalen/salt peanuts* hinner knappt innanför dörren i Jonas Kullhammars enkla radhus i Orminge, förrän han säger:

– Vill du se den?

Ryktet har redan gått att Jonas just varit i New York och i triumf hemfört ett nytt instrument.

Där står den, guldskimrande på ett stativ på golvet i köket – en märklig skapelse som kallas Braithofon. Ett av fyra existerande exemplar i världen. Det är ett slags tvehövdad saxofon, sammansvetsad till en siamesisk enhet med två munstycken och två rör. På den kan man spela tvåstämmigt med sig själv.

Det säger en del om Jonas Kullhammar, en av våra besta saxofonister, kan man väl säga.

– Jag är överlycklig över det här instrumentet. Det är en dröm, för jag har hittat något, där jag kan göra något helt annat.

En utmaning, för att underdriva kraftigt, eftersom Jonas inte påstår sig ha någon simultanförmåga. När han spelar piano kan han bara fokusera på endera höger- eller vänsterhanden.

– Om jag tänker på att spela något med höger, då färsvinner vänster och tvärtom.

Och så detta instrument!

Man undrar om detta är typiskt för Kullhammar, att utmana …

– Det kan man nog säga. Jag köpte en gång ett knappdragspel för jag fattade ingenting och gör det fortfarande inte.

Han tittar kärleksfullt på instrumentet, tänker en stund och säger:

– Jag vet, det är helt stört. Snacket går bland kompisar att «han är ju helt sjuk». Jag har väl kanske något inom mig som är utöver det vanliga.

Musikaliska Akademiens pris
Nyss berikad med 100 000 kronor från Musikaliska Akademien besökte Jonas 75-årige George Braith i New York. Denna saxofonist blev bortblåst, som det heter, av Roland Kirk redan på sextiotalet, när Kirk spelade på två saxar samtidigt. Braith svor att inte blåsas bort igen och har under fyrtio år jobbat med att bygga ihop saxofoner och utveckla det instrument som nu tronar på köksgolvet hemma hos Jonas Kullhammar. Ett är sålt, ett finns i lager och ett har Braith själv.

– Han är lite som en tokig professor och världens skönaste snubbe, säger Jonas med sin tydliga Stockholmsdialekt.

– Men det som Roland Kirk gjorde, kommer ingen att kunna göra. Jag tror att jag kan göra något helt annat.

Det är väl precis vad han alltid gjort, ständigt något annat.

Discaholiceren
Som riktigt ung var den nu 36-årige Jonas ständigt på jakt efter skivor,

– Då var det nästan sjukligt, men så är det inte längre. Allt kretsade kring att hitta skivor. Inte unika pressningar eller så, utan själva musiken, vilket väl var ett litet friskhetstecken. Om jag hörde något jag gillade, så ville jag höra allt. ALLT! Det började redan i mellanstadiet då jag snöade in på hip-hop. Jag ville ta reda på allt. Skivbolag, artister…

Ett tag fick han för sig att lära sig samtliga låtar av Thelonius Monk. Han har också haft ambitionen att lära sig alla standardlåtar i alla tonarter. Ett åläggande han dock ej fullföljt.

Han utstrålar en glödande intensitet, men också något slags sorgsenhet. En hybrid med ett kärnkraftverk av energi inom sig, både utåt mot scenljuset och inåt mot de mörka lagren, kanske.

–  Jag har alltid varit väldigt målinriktad och uppnått nya mål med jämna mellanrum. Det finns en nivå till, har jag tänkt. Och jag ska dit! Någonting gör att jag har svårt att sitta still men när jag väl sitter still, ja då sitter jag jävligt still.

Paus från musiken
För flera år sedan mötte Orkesterjournalen honom på Fasching och han såg verkligen vissen ut.

– Jag hade tagit en paus från speljobb och bokningsarbete och har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Det handlade om allt från livet och musiken till hur jag ska leva mitt liv.

Han hade sparat ihop pengar för att ha råd att vara hemma under ett halvår, men det blev nästan ett helt år.

– Men jag fick ingen hjälp av samhället. Det var flera månaders kö till att få prata med någon, så jag fick ta av mina sparpengar att göra det privat.

Svaren på de stora frågorna var inte mer komplicerade i den Kullhamriga världen, än att han mår bra av att spela musik, att det är hans livsluft.

En annan gång när han var deppig, ringde en av hans idoler, pianisten Per Henrik Wallin. Ville han vara med på i bandet som skulle spela in skivan «Tiveden»?

– Hur många månader levde jag inte på det samtalet?

Gentlemen
Snart var han på banan igen och det skulle inte dröja så länge förrän han fick ett av sitt livs erbjudanden: Att göra filmmusik till påkostade «Gentlemen», med premiär i december 2014.

Upprinnelsen var ett soundtrack till teveserien «Upp till kamp» och filmen «Callgirl», där Jonas spelade musiken. Regissören Mikael Marciman som nu gjort «Gentlemen», lyssnade på Jonas när han spelade med Goran Kajfes’ band på Victoria/Nasjonal jazzscene i Oslo. Efter den spelningen berättade Mikael att han skulle regissera «Gentlemen», och bad Jonas skriva och spela in musiken till filmen. Jonas blev dessutom ansvarig för scenografin för musikinstrument för att ge rätt tidsenlig stämning i filmen. Det där hände för nästan två år sedan. När detta skrivs har filmen premiär och en dubbelvinyl och CD är ute.

Musiken återspeglar den sena 60-tals och den tidiga 70-talsjazzen i Europa.

– Jag har ju varit ordentligt insnöad på den epoken. Syftet med musiken i «Gentlemen», är att det ska låta som det lät i Sverige på 60-talet, passade mig som handen i handsken.

Kullhammar har haft fria händer att sätta ihop bandet som spelar på plattan.

– Jag har aldrig hållit på så länge med ett projekt, men det har faktiskt blivit lyckosamt. Det har inte varit något som helst motstånd – allt jag har levererat har tagits emot med jubel av filmproduktionen.

I Klas Östergrens bok och i filmen «Gentlemen», spelar jazzen en stor roll, inte minst genom jazzgruppen Bear Quartet och huvudfiguren Henry Morgan.

Alla musikscener i filmen är inspelade live. I några scener syns Kullhammar i bild, men i andra scener står han bakom kameran och spelar ljudet live samtidigt som skådespelaren Andreas Kundler mimar med saxen framför kameran.

– Han tog lektioner hos mig under några månader för att det skulle se bra ut.

I samma scen spelar Torbjörn Zetterberg (b) och Johan Holmegard (dr) live i bild.

Huvudpersonen Henry Morgan som spelas av David Dencik spelar på ett piano i filmen, där klubborna är utplockade. Bakom ett skynke spelar Carl Bagge piano på riktigt.

Julhelgen 2015 kommer en TV-serie, baserad på filmen, med 4 avsnitt under 6 timmar, även där med Kullhammars musik.

Komna så långt i Jonas’ kök kommer hustrun Stina Moritz förbi och berättar att det är hon som gjort den grafiska utformningen av skivomslagen.

Från Södra Latin och ut i verden
Den Jonas Kullhammar som gick på Södra Latin för sådär 20 år sedan när läraren Gunnar Andersson lärde honom spela på gehör («en av de bästa lärare jag haft»), hade framför sig en iller med ett vibrerande väderkorn på sådana han såg upp till. Han kunde kanske inte ana vad som skulle komma ur den unge Jonas.

Vid den tiden var moder Svea gravid med många begåvade jazzmusiker som bara väntade på att bakas till. En av dem var Jonas Kullhammar som inte skydde några medel för att komma i kontakt med sina hjältar.

– Jag tog kontakt med Jonas Knutsson, Fredrik Ljungkvist, Per «Texas» Johansson…

De var mina största idoler då.

Så var det hela igång. Cirkus Kullhammar började ta plats i manegen.

Första proffsspelningen kom när han fick hoppa in för Magnus Lindgren i Hector Bingerts Latinjazzband på Fasching. Året var 1997 och Jonas var 19 år gammal.

En annan milstolpe blev första spelningen för Jonas Kullhammar Quartet på Skeppsholmen, där Stockholm jazzfestival höll till på den tiden. Då hade kvartetten funnits i fyra år.

Orkesterjournalen, som var där, minns hur oblygt Kullhammar gjorde reklam för sig och sin kvartett, med T-tröjor och skivförsäljning.

– Det var väldigt tabubelagt. Man får inte sälja skivor från scen. Jante regerar fortfarande i Sverige. Men va fan, stå där på Skeppsholmen och sälja skivor och säga «www.kullhammar.com» – ja skämdes inte för det. Sånt har varit en viktig del för min överlevnad.. Samma med Fredrik Norén Band: På spelningar när vi just släppt en skiva tog jag en kartong skivor och gick runt och sålde jättemycket. Och för inte så länge sedan: Sista giget med kvartetten på Nefertiti, sålde jag långt över 100 plattor på en spelning!

Nej, buskablyg är han inte, trots en mycket självkritisk ådra. Han tycks sammansatt av motsatser. Kanske är det i mellanrummet som kreativiteten uppstår?

Men entreprenören i honom tar stor plats. Vem kan undvika att känna till Moserobie – Kullhammars skivbolag? Det startade när Jonas och Robert Östlund drev en klubb på Mosebacke 1999, därav förleden i namnet. Härifrån har det strömmat närmare 100 skivor. Hela hanteringen sköts vid köksbordet och i källaren i radhuset och på systerns vindsutrymme. Av vem? Kullhammar själv förstås.

– Jag får väldigt mycket gjort. Men jag är ingen bra affärsman, även om jag är duktig på ekonomi och då menar jag bra på att få det att gå ihop. På Moserobie tjänar jag ingenting, utan det är främst spelningar och även stipendier och STIM-pengar.

En jazzmusiker lever på existensminimum
Nästan alla jazzmusiker är överlevnadskonstnärer.

– Många av mina polare…alltså…man snackar om existensminimum. De är inte ens i närheten av det, men lyckas ändå att få det att rulla. Det är provocerande. Ingen ger sig in i jazzmusik för pengarnas skull. Nu finns det extremt många musiker och få spelningar, så gagerna sjunker.

Att det mer och mer sätts likhetstecken mellan företagande och musikutövning i det skrotade Folkhemmet, får Jonas att vrida sig på stolen i köket.

– Jag får tokspader när jag hör att det finns kurser på Musikhögskolan i att lära sig entreprenörskap, att bygga Facebook-sidor och allt annat man ska kunna. Man ska vara sig själv! Det är det enda som funkar, inget påklistrat. Den som inte tycker om att prata om och för sig själv, ska inte heller behöva göra det.

Jonas sörjer nedläggningen av Rikskonserter som organiserade skolturnéer, kontakter med festivaler och mycket annat.

– Säga vad man vill om Rikskonserter, men de gjorde mycket som nu bara har strypts. Det påstås i medierna att det är en guldålder för jazzen, alltså – kom igen! På vilket sätt då? Vi har bra musiker, men det är väldigt mycket tuffare i dag än för bara tio år sedan. Guldålder är det kanske för publiken eftersom allting nästan är gratis, men musikerna går på knäna. Jag skulle hellre säga att jazzen är i en krisålder.

För Jonas symboliserade Esbjörns Svensson och hans trio ett stort hopp för jazzen.

– Då hade vi någon att se upp till. Så här långt kan man komma! Det är nästan som att när Esbjörrn dog, så försvann också något slags hopp. Nu har vi i och för sig Mats Gustafsson som nått en internationell framgång, vi andra bara kan drömma om, även om jag själv i viss mån är med om att köra fram jazzen och skapa hopp.

Det har inte varit enkelt
Trots allt är nog Kullhammar något av en åtminstone inhemsk ikon, mitt i sin omloppsbana. Många yngre musiker skulle säkert slicka sig om munnen bara inför tanken att uppnå en Kullhammars nimbus. Men på vägen dit har han inte löst en enkel biljett på en välsåpad rutschkana.

– Många kanske tror att jag glidit på en räkmacka ibland. Det är ju logiskt, för jag har verkligen fått uppmärksamhet. Men så enkelt har det inte varit. Om jag ser tillbaka: Jag hade haft min kvartett i fem år och gjort två skivor som blivit väl mottagna, innan vi gjorde vår första Sverigeturné. Nya band och artister som har samma flyt som jag fick efter fem år, har det redan efter något år i dag. Men fortfarande suger det att ringa för att övertyga klubbar och festivaler om att man finns.

Familiemannen
Jonas finns inte bara som musiker utan också som pappa till två barn, 8 och 13 år gamla. Han associerar blixtsnabbt när vi pratar om barn och familj.

– Det var första gången jag kände mig som en del av samhället – när jag vabbade eller var pappaledig. Tänk att får ERSÄTTNING för att vara hemma hos sitt barn! Otroligt lyxigt, även om det inte blir så mycket pengar med min inkomst.

Helst vill han undvika att vara hemifrån för långa perioder.

–Det är ett medvetet val. Men det är klart, när jag varit i USA, Kanada eller Kina, så kan det handla om tre veckor.

Så länge var han inte borta förra sommaren när han spelade med pianisten Jason Moran på norska Moldefestivalen, eller i Kongsberg i somras:

–Där fick jag spela med Chick Corea. Jag är inte i närheten av den ingången till musiken. Så kände jag också när jag spelade med Bernt Rosengren, med Gilbert Holmström, Nisse Sandström och Per Henrik Wallin.

Han sneglar på Braithofonen som tronar likt en uppfordrande staty på golvet.

–Jag kommer aldrig att gå ut på en scen och fundera på vad publiken vill höra. Jag ser ned på dem om jag bedömer vad de vill ha. Jag måste spela det jag tror på, men tyvärr är jag otroligt självkritisk.

«Det finns en nivå till att uppnå», sa han tidigare under intervjun.

–Jag har långt kvar och det bästa är att man aldrig blir färdig.

Snart får jazzpubliken höra honom spela tvåstämmigt med sig själv på Braithofonen. Var så säker. En nivå till.

Tekst: Lars Grip
Foto: Jan Granlie