Intervju

Ett samtal om «Det flygande barnet»

Den audiovisuella föreställningen «Det flygande barnet» av Roland Schimmelfennig går just nu för fullsatta hus på Orionteatern i Stockholm. Salt Peanuts* besökte repetitionerna på Orionteatern i Stockholm, där saxofonisten Mats Gustafsson och regissören Lars Rudolfsson tillsammans håller i spakarna på ett unikt teaterprojekt.

Musik och skådespeleri har nämligen lika tyngd i pjäsen. Det handlar inte om att ackompanjera det som sker på scenen. Musiken driver skådespelarna och tvärt om, i en symbios.

”Det ska bli något djuriskt över den här scenen”, ”fragment som ska fogas ihop”, ”det handlar om saker som kommer tillbaks”, ”det bli högre och högre tills det bli ohållbart”. Så låter det när Lars Rudolfsson och Mats Gustafsson tillsammans regisserar de sju personer, inklusive Mats Gustafsson som intar det nästan helt nakna scenrummet på Orionteatern, med premiär i mitten av februari.

Första gången vi besöker ensemblen är en mörk dag i mitten av december. Det är långt kvar till en färdig föreställning. Musikerna i Fire! Samlas runt scenen – en böljande upphöjning av åtskilliga tillplattade bildäck – där skådespelarna Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten spelar ett föräldrapar som kommer att mista sitt barn. Inga kulisser. Ett helt naket scenrum, likadan som den verkstad nuvarande Orion en gång var, mellan 1929 och 1977. Ingen av de agerande kan gömma sig under spelets gång,. Alla är på scenen samtidigt under hela föreställningen.

”Har du koll på bil, barn, bil, barn”, undrar Mats Gustafsson. Det surrar av röster framme vid gummidäcken.

På scenen finns även vokalisterna Mariam Wallentin (Wildbirds and Peacedrums) och David Sandström (Refused). Trion Fire! Med Mats Gustafsson (s), Johan Bertling (b) och Andreas Werliin (dr), håller under föreställningen till tätt intill scenen.

Fire! Kör igång ett groove och skådespelarna läser sina repliker, samtidigt som Mariam och David liksom kommenterar skeendet med ljudbildningar och toner.

Gapskratt bryter ut, stämningen är mycket avspänd. Lars Rudolfsson gungar i takt med musiken samtidigt som han stint betraktar vad som sker på scenen.

Vi kommer tillbaka i mitten av januari för att möta de båda regissörerna – den musikaliska och den dramatiska.

– Här sitter musik och teater ihop, säger Lars Rudolfsson. Ambitionen är att göra ett verk där musiken är navet som driver verket framåt. Det är ingen musikal, utan ett …. hmm… audiopoetiskt verk, kan man väl kalla det.

Med otaliga musikföreställningar bakom sig, som Carmina Burana, Kristina från Dufvemåla, Chess, Aniara, Tolvskillingsoperan, och många andra, undrar man hur rollen som regissör skiljer sig den här gången?

– I många av mina föreställningar är musiken ett komplement, en underbyggare. Men så är det inte här, utan musiken är förutsättningen för den värld som placeras in i rummet.

Det är första gången som Lars Rudolfsson jobbar så här.

–Mats och jag jobbar ihop med den här föreställningen. Det är fantastiskt kul eftersom Mats är så enormt drivande, när det gäller det musikaliska, medan jag är mer van vid att jobba med rörelsen, bilden och texten. Nu slår vi ihop det här för att få ut det maximala av våra båda världar. Även om jag jobbat med många föreställningar med mycket musik, så har jag varit ensam i regirollen. Här är det inte så. Det är unikt för mig.

Även för Mats Gustafsson är föreställningen något unikt i arbetslivet som musiker.

– Det är fantastiskt att få jobba så ihop så nära. Jag har jobbat med scenisk konst – med modern dans – och fått en känsla för form och scen. I praktiken blir det så att jag ger regi åt musikerna och Lars åt skådespelarna. Men vi byter också ibland.

Kan det vara svårt för en regissör att inte få styra helt själv, att dela regiuppdraget?

– Nej, det är faktiskt enbart kul. Men det skulle inte gå med vem som helst, säger Lars Rudolfsson. Vi har en stark känsla för varann och vill mycket båda två, så det gäller att inte ge sig heller.

De båda konstnärerna är inte obekanta med varandra. Redan på 1990 jobbade de tillsammans på just Orionteatern.

– Men då var jag en vanlig lågtstående musiker, säger Mats och Lars brister ut i ett gapskratt.

– Du var kaxig redan då!

Under flera decennier har impro-diggaren Lars haft kontakt med Mats. Många gånger har de sökt samarbete, men först nu gick det att synkronisera deras respektive tidtabeller.

– Som musiker gör jag massor av projekt och är på väg hela tiden. Jag älskar att spela, men har inte njutit av att jobba på lång tid, som jag gör nu.

Mats uttalar ordet ”men”, med en kraftfull betoning.

– Att få gå in i en sak och få jobba med folk som vill kötta och gå ner på djupet, på ett helt annat sätt än annars!

Mats Gustafsson har kategoriskt tackat nej till alla erbjudanden under fem månader, för att helt fokusera på pjäsen. Hur påverkar det här arbetssättet hans musikaliska uttryck?

– Självklart påverkar det här arbetssättet min musik, men på vilket sätt, det vet jag inte. Musikaliskt har vi en del grundelement i Fire! som vi jobbar med: En del riff som vi återanvänder hela tiden. Så kommer vi att göra här också, annars fungerar inte dramaturgin. Det finns ändå ett stort spelrum för improvisation, säger Mats. Det här är inspirerande på ett djupare plan än när man turnerar – att jobba med det konstnärliga uttrycket och ett sceniskt verk. Inte bara improvisera, utan hitta friktionen mellan det improviserade och det som är ”satt”.

– Ensemblen är som en hel orkester, med olika typer av instrument – så är tanken. Allt hänger ihop, det är ingen skillnad mellan vem som gör vad, säger Lars.

Föreställningens mål är att skapa en symbios av text, musik, rörelse och bild, som är unikt på en teaterscen. Hur påverkar det en regissörs traditionella arbetssätt?

– För att åstadkomma detta, måste vi vara två hela tiden, annars gör man kompromisser. Mats kan till exempel säga att vi låter det här skeendet vara i fem minuter, att ingenting händer då. Det är ett mera musikaliskt sätt att tänka. Att ingenting ska hända, eller att man upprepar något, tills man går vidare till nästa scen. Jag får helt andra impulser av att bara stanna i en känsla.

Roland Schimmelpfennig är en av Europas mest spelade tyskspråkiga dramatiker just nu. Hans ”Vintersolstånd” hade premiär på Dramaten i mitten av januari. Samtidigt spelas alltså ”Det flygande barnet på” Orion. Ungefär 15 pjäser har hittills spelats på teatrar runt om i Europa. Pjäsen på Orion utspelar sig på tre olika nivåer – uppifrån, nere på marken och i fantasin.

Texten i ”Det flygande barnet” tycks vara skräddarsydd för musik- och dramapersonligheter som Mats Gustafsson och Lars Rudolfsson. Texten är obestämd i sin form och lämnar fritt rum för tolkningar och improvisation.

– Det är ett poetiskt verk med röster, fragment och meningar. Det finns repliker, men de är invävda i ett berättande. Det finns också omtagningar som stämmer väldigt väl med den musik som Fire! Spelar och som intresserar mig mycket. Upprepningens energi! Det handlar om ett trauma som föräldrarna bearbetar – ett barns död. Många sinnen är påkopplade. Dramat är lika rått som scenrummet och musik såväl som text är en gemensam berättare av detta. Musiken påverkar texten och tvärt om. Det är aldrig fråga om att musiken ska komplettera texten, säger Lars.

Vokalisterna Mariam Wallentin (bildet) och David Sandström uppträder i pjäsen både som skådespelare på scenen och som musiker.

– De är som musikaliskt kommenterande skuggor, säger Mats. De ikläder sig också vissa roller som älskare, älskarinna, barn…. De pendlar mellan abstraktion och den konkreta handlingen på scenen, säger Mats.

Och Lars:

– Texten ska in i musiken och skådespelarna in i musiken, så att det inte handlar om arior eller olika låtar. Musiken är kongenial med berättelsen. Den är lika våldsam som den Fire! gör, oavsett om den är spröd eller stark – vi ska göra en symbios av något som inte är tillrättalagt, utan något som talar med sår, tårar och öppna spjäll.

Publiken kan förvänta sig något helt nytt – som just publik. Vi kommer att släppas in i ett stort rum, enbart avsett för den här berättelsen som – vad den nu är – åtminstone inte är ett symfoniskt verk. Ingen dekor, inga kulisser.

– Publiken kommer att ta till sig det de kan och vill ta. Dom kommer inte att kunna ta allt. Tanken är också att man ska utsättas för ett flöde, man inte kan värja sig emot, säger Lars Rudolfsson.

Vi som letar oss till Orionteatern, blir visade på dörrarna till ingången och får öppna dem själva. Vi kommer inte att sätta oss tillrätta i stolar, utan stå upp under hela föreställningen.

– Det händer något med kroppen när man sitter ned, som Gustafsson säger.

Eller med Rudolfssons ord:

– Jag vill ta bort en salong där folk sitter. Dom ska stå här och få de här ljuden, musiken som en del av där de själva är och få in publiken i själva dramat.

Han tillägger:

– På nåt sätt.

Och Mats Gustafsson:

– Det är ingen feel-good grej precis. Det kommer att göra ont.

Vid entrén kommer publiken att höra skådespelare och musik, utan att se något under en ”bra tid”, som Mats säger.

Någon början eller slut kommer heller inte att finnas under mer än en timme och mindre än två timmar. Den exakta längden är inte bestämd.

Inte heller Orionteaterns livslängd. Lars Rudolfsson har återvänt till sin gamla teater, efter Stockholms, Göteborgs och Malmös stora publika scener.

– Vi har konstant dåligt med pengar på Orion. Samtidigt är det den största friheten. En paradox som jag använt ett helt liv till att fundera över. Men det stämmer! Alla är koncentrerade på det här. Ingenting är viktigare. Den känslan …det finns ingen som vet hur kommersiellt det här är. Den friheten är obetalbar.

Efter förställningen kommer psykologer, filosofer barnmorskor, brandmän och författare som Kristina Lugn att bjudas in för att diskutera med publiken utifrån temat i ”Det flygande barnet”. Varje lördag blir det klubb efter föreställningen med musikgrupper och DJ:s – en del helt okända andra väldigt kända. Den 28 mars kommer Benny Andersson (!!!) att spela med Fire! Efter sista föreställningen spelar New Fire! Orchestra med ett nytt storband.

Text: Lars Grip, Stockholm Foto: Heiko Purnhagen

 

En recension av ”Det flygande barnet” har tidigare publicerats här på Salt-Peanuts*