Intervju

Skenbart enkelt

I 1993 gjorde den svenske journalisten Johan Scherwin intervju med Jan Garbarek. Vi har valgt å legge det ut på salt peanuts* for å minne om hva den gode saksofonisten jobbet med og tenkte på da.

Jan Garbarek är saxofonisten med Tonen, den intensiva och omedelbart igenkännliga. I den ekar de norska isvidderna, fjällen och dalarna – oavsett han spelar jazz eller folkmusik. Så lyder den väl spridda sagan. Själv är han tveksam till geografins betydelse, säger att han inte är rätt person att avgöra om det är longitud eller latitud som format hans ton,

– Allt det där är hypotetiskt, inget går att bevisa eftersom jag aldrig har bott någon annanstans, säger han eftertänksamt på det rungande bokmål som är hans dialekt.

Jan Garbarek är hemma i Oslo på ett kort mellanspel. 1993 är året då turnéerna avlöser varandra. Han reser omväxlande med sin egen kvartett, en trio med trumslagaren Peter Erskine och basisten Miroslav Vitous samt med en duo med den sistnämnde
– Det är ett mycket gott år för mig, konstaterar han frapperande ödmjukt. Jag hade trott att jag skulle få tid och sitta hemma i stugan och tänka lite och lyssna till andra, men så blev det inte,

Han är född i ett uppsamlingsläger (!) ett par år efter 2:a världskrigets slut. Pappan är polack, mamman norska. Tanken var att familjen skulle flytta till Polen. Men … Så, betydelelöst eller inte, det blev den norska naturen och musiken han växte upp med. Som barn hörde han äldre släktingar sjunga psalmer och folkvisor, och skolan gav en rejäl dos av det norska. Ett eget och aktivt intresse för folkmusik tog dock fast form först efter att han mött och arbetat med den amerikanske trumpetaren Don Cherry i mitten av 60-talet,
– Vi skulle göra en radioinspelning och han frågade om vi inte kunde spela nån norsk folkvisa. Det var ju inget vi unga norska jazzmusiker brydde oss om. Men han var en stor influens, en verklig öronöppnare. Bara hans sätt att vara påverkade oss. Han var ju den första världsmusikern. Han klädde sig i indiska kläder, läste tibetansk filosofi, spelade turkisk folkmusik. Själv var han en blandning av svart, vit och indian – och bodde i Skåne.

I folkmusiken hittade Jan Garbarek ett livskraftigt rotsystem.
– Mycket av 60-talets fria jazz hade blivit en abstraktion av en abstraktion av en abstraktion och svävade fullständigt i det blå. Det var kul att spela men svårt att höra var eller vad det kom ifrån.

För de amerikanska musikerna var det naturligt att gå tillbaka till bluesen, för Jan Garbarek att gräva på ort och ställe.
– Min övertygelse är att samma grundelement finns överallt. Precis som det med de talade språken. Vi har ju bara de ljud vi kan göra med vår munhåla, tunga, hals och struphuvud. Där ligger allt. Ändå är variationsmöjligheterna oändliga. Sak samma gäller för folkmusiken. Den begränsas av vad vi akustiskt klarar av att uppfatta. Det är genomgående musik som ligger våra kroppsliga egenskaper nära, med intervall som utgår från en grundton och skalor på uppemot sju toner, oftast inte fler. Och rytmen blir aldrig så långsam att man inte kan förnimma den, inte heller så snabb att den blir ett flimmer. De ligger liksom innanför ”gå-springa-rytmerna”, kroppens hjärtslag och andning. Det gör all folkmusik familjär för mig – oavsett varifrån den kommer.

Folkmusikens enkelhet eller skenbara enkelhet strävar Jan Garbarek efter i sina kompositioner. Själva komponerandet är dock en mödosam process för honom.
– Oftast bestämmer jag en puls och rytm först. Sen improviserar jag till den på ett keyboard. Kanske finner jag ett par toner under en dag. Så jobbar jag vidare med dem nästa dag och nästa … Till slut får jag i bästa fall en belöning i form av en melodi med tillräcklig egenart eller kraft.

garbarek

Melodierna fogar Jan Garbarek sedan samman till nogsamt planerade sviter där teman kommer och går, förgrund och bakgrund skiftar, fragment från världens alla hörn kan få plats. Men att hans väl strukturerade panoramor över gränslandet mellan världsmusik, jazz och folkmusik skulle begränsa musikernas möjligheter till improvisationer håller han inte med om.
– Det är bara en fråga om vilka parametrar man får improvisera med. Om jag sätter samman en kedja med fem olika karaktärer förväntar jag mig att varje musiker ska tillföra något inom vart och ett av dem och inte gå alltför långt utanför. Poängen är ju att de olika delarna ska behålla sin särart och stå emot varandra.
– Jag har också märkt att musikerna fyller ett enkelt material med sin egen komplexitet. Om man istället ger dem ett komplicerat material så blir det så krävande att de bara spelar det. De hinner helt enkelt inte ge uttryck för någon egen känsla eller dynamik. Så, som jag ser det, kan man uppnå ett mycket mer komplicerat och känslomässigt mer varierat och spännande resulatet om man bjuder in musikernas i ett ”skenbart enkelt” sammanhang.

Penna och notpapper i alla ära, i första hand ser Jan Garbarek sig som musiker. Ingivelsen att börja spela saxofon träffade honom en kväll när han som fjortonåring lyssnade till radioprogrammet ”Jazzhalvtimmen”. John Coltranes ”Count Down” briserade som en bomb i tonårsrummet och ställde allt på ända. Planerna på att bli språkforskare fick plötsligt en dödligt allvarlig konkurrent.
– Jag har tänkt mycket på det där senare, säger Jan Garbarek. ”Count Down” är inte något stycke en 14 -åring ska lyssna på. Och slätt icke något som ska förändra livet för en norsk gutt. Men det skedde likväl. Så det måste vara något som jag kände trots att det var paketerat på det mest komplicerade sätt man kan tänka sig. Det var något under de toner eller ackord han valt, som talade till mig – väldigt tydligt och starkt.

Över en natt förvandlades Jan Garbarek till en ”svamp”. Han köpte alla plattor han hade råd med, men bara med saxofonister. Allt annat var en omöjlighet. Han gick vidare från Coltrane till dennes efterföljare Archie Shepp, Pharoah Sanders och Albert Ayler. På skivomslagen läste han om vad som influerat dem. Hamnade hos Ben Webster, Charlie Parker med flera.
– Jag fann en massa fint där. Men också att det var väldigt lite som var nytt. Egentligen bara den personliga ton var och en kan ge.

Och saxofonen ser Jan Garbarek som ett utmärkt instrument att uttrycka en personlig ton på. Det är ett ”fritt” instrument, utan Ett bestämt tonideal.
– Saxen svävar där och den kan göra allt möjligt från John Coltrane till Ben Webster, och det är ett stort språng klangmässigt.

Arbetet med saxofonen upphör aldrig. En timmes spel om dagen gör att han håller stilen, två att han går vidare. Något perfekt instrument eller munstycke har han ännu inte hittat.
– Som tur är. Man får kämpa för att få ut maximum ur varje instrument. Men det är just bristen på perfektion som gör det hela intressant. Det faktum att man inte kan spela en ton perfekt, det gör att tonerna lever.

Ibland byter han. Varje saxofon har sin egenart, sina begränsningar och fördelar.
– Spelar man länge på ett speciellt instrument byggs det in en kunskap om vilka register som passar till vad. Men en ny saxofon öppnar sig nya dörrar. Det ger nya kunskaper – som man kan ta när det blir dags för nästa skifte.

Medmusiker ger också kunskaper, menar Jan Garbarek. Till sina läromästare räknar han många av de han spelat med under åren, en lista som kan göras lång och rymmer namn som Keith Jarrett, Bobo Stenson, Palle Danielsson, Jon Christensen, Arild Andersen, Nana Vasconcelos, Ralph Towner, Marie Boine …
– Det är nog det bästa med min ”karriär”, att jag fått spela med så många fantastiska musiker. För man är inte sig själv nog. Är man istället tyst emellanåt och lyssnar till andra kan man få impulser och lära sig oerhört mycket. Inte bara av andra musiker utan också av andra kulturer.
– Nej, man blir bara mer och mer varse vad man inte kan, men också mer uppmärksam på att alla inte kan göra allt. Så vi får göra det vi kan bäst. Och förresten – det är så mycket musik som ska spelas, så det är ingen idé i att vi alla spelar likadant i alla fall.

Text: Johan Scherwin (Tonfallet 1993)
Foto: ECM