Jag hade inte klarat av att vara ensam med de här två tjugomintuers-spåren. De tränger nästan outhärdligt in i glömda skrymslen. Emotionellt fullståndigt övertygande. För en gångs skull är titeln på första spåret som en bruksanvisning: «Musik för det tredje örat». Här börjar det med hårda bud: cement, taggtråd och en berättande cello som tröstaren kaos-resenär.
Den här musiken lever verkligen upp till sin titel: «Framför himlen» eller «Inför himlen» (À la face du ciel) något i den stilen. Den plågar och tröstar och saknar den pretention som mången musik har i den här genren.
Den unge portugisiske violinisten João Camôes har adopterats av den franska impro-scenen, sedan han haft mindre lycka i sitt hemland Portugal.
Det här känns som ett ärligt emotionellt akustiskt drama i två akter, på två gånger tjugo minuter.
Smärtsamt ibland, ge mig tröst. Så infinner den sig i form av en cello. Döendet avtar, universum blir inte lika kallt, nåden infinner sig.
Lars Grip
João Camōes (viola), Jean-Marc Foussat (elec., v)
