«DET FLYGANDE BARNET» av Roland Schimmelpfennig – Orionteatern, Stockholm
Regi: Lars Rudolfsson
Musikalisk regi: Mats Gustafsson med Johan Bertling (b) och Andreas Werliin (dr).
På scen: Gustaf Hammarsten, Vanna Rosenberg, David Sandström och Mariam Wallentin.
En föreställning där musik och drama spelar lika stor roll?
Vanligtvis fungerar musiken som ett komplement eller som ett ackompanjemang till det som sker på scenen. I Roland Schimmelpfennigs «Det flygande barnet» som just nu går på fullsatta hus på Orionteatern i Stockholm, skapas något helt nytt i teatervärlden. Det är ett audiovisuellt totalverk, där det inte går att urskilja musiken och drama från varandra. Ramhandlingen är en familj, vars barn bli överkört i samband firandet av den tyska helgen S:t Martin.
Schimmelpfennig är ett av de största namnen i den europeiska dramatiken just nu. Hans dramer är som en drömbok – öppen för tolkningar i lager på lager. Fyra personer på scenen, varav två är skådespelare och två är musiker (Mariam Wallentin och David Sandström). De båda senare kommenterar skeendet med improviserade läten och tonföljder, medan Fire! är placerade intill scenen, med sina kommentarer och inlägg i skeendet på scenen. Skeendet på scenen byter perspektiv och åskådaren kan välja att tolka det hur man vill. Kärnan är det värsta som kan hända en familj: att mista ett barn. I pjäsen bearbetas ingenting av detta – vi åskådare blir lämnade med en klump i magen och kanske tårar i ögonen när vi stående fascineras av de olika nivåer som detta hörspel utspelar sig på. Det är bara att sätta fantasin i rörelse och uppleva olika saker. Olika perspektiv på tillvaron löper in i varandra som en dna-spiral.
Fire! spelar lyhört, medkännande, ibland aggressivt, ibland kommenterande, vid vissa tillfällen nästan outhärdligt ylande.
Att Mariam Wallentin från Wildbirds and Peacedrums är en estradör av mått, är kanske inte så förvånande. Hon är helt enkelt lysande i sina olika roller som kommentator.
Tro inte att skådespelarna har några givna karaktärer. De är många på samma gång.
Uppsättningen kan betraktas som ett rekviem över vår tid, precis som jag uppfattade den enorma Fire! Orchestras första skiva: «Exit».
Mats Gustafsson och regissören Lars Rudolfsson har jobbat ihop tidigare och är vänner. Här delar de båda med sig av sin skepsis inför den ordning som i dag anses självklart i samhället.
Publiken lämnas ensam efter föreställningen, för min del med ett stort hål i magen. Ingen löser något åt oss. Vi får ta med oss hela tragedin och jobba med den själva, när vi går ut.
Efter föreställningarna arrangeras diskussioner med olika psykologer, författare och musiker, ibland blir det «klubb» med inbjudna musiker. Efter sista föreställningen i slutet av april kommer New Fire! Orchestra att spela efter föreställningen.
Jag hittar inget annat ord än «lysande», hur mörkt den än är.
Text: Lars Grip
Foto: Heiko Purnhagen
1 Responses to “Audiovisuell upplevelse på högsta nivå”
det flygande barnet - Mats Gustafsson
[…] http://salt-peanuts.eu/consert/audiovisuell-upplevelse-pa-hogsta-niva/ […]