Med en ny 5cd-box visar trumslagaren med mera Sven-Åke Johansson upp en sida av 80-talet vi sällan möter: improvisationsmusikens. Fem inspelningar som spiller över lite på 90-talet. Bland annat möter vi en ivrig Mats Gustafsson som 1990 river och skär med sin vassa tenorsaxofon på en tidigare outgiven inspelning.
Långt från hockeyfrillorna på 1980-tal pågick något annat. Något som i väldigt hög grad handlade om sound, men som inte var intresserat av dåtidens ”slicka” och tidstypiska sound. Något som blickade framåt och bakåt men som mestadels befann sig i nuet. I detta något fanns den svenske slagverkaren med mera Sven-Åke Johansson som sedan sent 1960-tal rent fysiskt befunnit sig i Berlin. Han hade medverkat på Peter Brötzmanns klassiska ”Machine Gun” men också på egen hand omformulerat synen på slagverk och improvisationsmusik med en ljudbaserad och linjär musik på den lika klassiska, om än inte lika kända, soloskivan ”Schlingerland”.
Med 5 cd-boxen The 80’s, Selected Concerts ger han nu ut en fin samling musik inspelad av några av hans 80-talskonstellationer, några av inspelningarna spiller dock över på 90-talet. Varje namngiven cd i boxen representerar en konsert med en specifik konstellation. Och det är imponerande att höra hur han i dessa olika sammanhang tar sig olika roller utan att någonsin tappa bort sig själv. Vi hör proklamatören och provokatören, den disciplinäre och den frisläppte, den lyssnande och den styrande, humoristen och den teatrale, och han spelar slagverk på tvären och längden samt accordion och använder naturligtvis sin röst.
På dessa tidigare outgivna inspelningar har med sig gamla trotjänare som Rüdiger Carl, Hans Reichel, Günther Christmann och Alexander von Schlippenbach, men också då nya bekantskaper som blåsaren Wolfgang Fuchs och svenske Mats Gustafsson. Och mycket riktigt var det via Johansson som Mats Gustafsson nådde ut på den europeiska scenen åren runt 1990.
När vi ändå är inne på Gustafsson kan vi börja med cd:n ”Rimski”. Inspelningen är gjord i Berlin i september 1990, ett år efter att Johansson deltog på skivan ”Tjo och Tjim” med Gustafssons grupp Gush. Här handlar det dock om en trio, Gustafsson, Johansson och den tyske basklarinettisten Wolfgang Fuchs. Det är mycket spännnade att höra denne tidige Gustafsson. Han fräser och river fram fantastiskt korthuggna strofer på sin tenorsaxofon. Det är inte samma djup och tyngd som i dag, mer av iver, stuns och upptäckarglädje. Och en hel del stolthet tror jag. Det var inte många svenska improvisationsmusiker som överhuvudtaget spelade utomlands vid den här tiden. Visst har han börjat forma sin röst, men 1990 fanns det tydliga spår av Evan Parker i hans spel, och då menar jag den spottande och oborstade Parker som han framträdde med sin tenor snarare än den cirkuläre sopransaxofonisten han också var. I triospelet finns flera fina stunder där Gustafssons och Wolfgang Fuchs pointillism möter Johanssons linjära slagverk med långa drag på cymbaler och annat. Och som så ofta med Johansson vet man aldrig vad som väntar bakom hörnet. Det är något jag verkligen uppskattar hos honom, som här när mycket tydliga melodiska strofer dyker upp, troligen skrivna av tonsättaren Nikolaj Rimsky-Korsakov, och gör inpass i den i övrigt så abstrakta miljön. Det skapar musikalisk spänning och ger samtidigt lyssnaren en trygg klapp av igenkännandet.
Ofta – dock inte alltid – finns en stor tydlighet hos Sven-Åke Johansson. Inte minst i trumspelet där han stundtals uppvisar en kantighet i sin exakta rytmik. Det tar sig olika uttryck: På duon Erkelenzdamm med pianisten och elektronisten Richard Teitelbaum är den tydlig. Det roliga är att det möts så väl i Teitelbaums lika kantiga och mycket nutida pianospel, ibland dubblerar han med elektronik styrd från en dubbelpiano-mekanism som Yamaha utvecklat för honom. Det är ett spänstigt utförande, från det lågmälda till det mycket dramatiska. Naturligtvis är det ett spännande möte mellan dessa två intressanta musiker, Teitelbaum har ju en bakgrund i Musica Elettronica Viva och samarbeten med bland andra Anthony Braxton, men jag tycker inte att det riktigt lossnar och blir lika spännande som jag hoppades på. Till skillnad från andra sammanhang är Johanssons strama exakthet inte en givande motpol här, snarare ligger de väldigt nära varandra. Teitelbaum kör lite för mycket på samma spår med sitt harmoniskt kantiga pianospel, och nyttjar elektroniken ganska litet.
Alexander von Schlippenbach är roligare att lyssna på. På Splitersonata (från 1991) tillför han ett jazzigt spel till den flödande sextetten med trombonisten Günther Christmann, basklarinettisten Wolfgang Fuchs, basisten Torsten Müller, cellisten Tristan Honsinger och Johansson. En supergrupp naturligtvis! Det böljar fram och åter och är ett tydligt exempel på hur den europeiska improvisationsmusiken även kunde svänga som attan. Här ges också exempel på hur Johansson lämnar det tydliga formspråket han annars så ofta visar bakom trummorna. Men även när det rullar på som mest hör man hur figurativ han är. Rytmiska mönster skapas i stunden, byts ut, återkommer. Samtidigt som han verkligen kan svänga. Möjligen är det överdrivet, men det är som att han i det lilla skyr successiva förändringar när han spelar rytm, medan han anammar de samma när han är mer linjär och jobbar med utdragna klanger. Jag föreställer mig att han – medvetet planerande eller ej – tänker i rytmiska strofer när han spelar ”konventionell” rytm, att han hela tiden ligger steget före. Det kanske tydligaste exemplet på detta är på inspelningen Umeå från 1989 med Fuchs, Christmann och Honsinger, här producerar Johansson något som är att likna vid rytmiska slagserier, jämte Fuchs och Christmanns skavande på basklarinett respektive trombon ger det musiken en välbehövlig kontrast. Rollfördelningen blir än mer komplex då Tristan Honsinger är riktigt romantisk och klangmässigt ”ren”.
Den äldsta inspelningen är från Paris 1982 med Britisch Bergisch Brandenburgisch Quartett: BBBQ Chinese music. Min inledande reaktion är ”Jösses! Vilken inspelning”, men den inställningen håller dessvärre inte hela vägen. Men inledningen är fantastisk och Johansson, Steve Beresford, piano, Rüdiger Carl, tenorsax, och Hans Reichel, gitarr, är precis så oförutsägbara man vill att de ska vara. Det är oväntat sammansatt, de bygger upp gemensamma riktningar, Johansson kommer in med några strofer ur en evergreen. Det bubblar. Med sina medryckande rytmiska melodier anas afrikanska influenser i Hans Reichel gitarrspel. Runt honom snurrar Johanssons accordion och Beresfords piano. Stundtals är Rüdiger Carl riktigt jazzig. Här skapar de en oerhört kreativ musik. Men det finns även mer otydliga stunder. Ibland härrör de från det enkla faktum att det pågår något visuellt på scenen, vilket det nästan alltid gör när Johansson är inblandad, som inte kan överföras i en ljudupptagning. Men på skiva blir det lite uteslutande. Det finns även stunder där det som pågår blir riktiningslöst och jag tappar lite av intresset.
Men det förtar inte på något sätt det övergripande positiva intryck jag har av denna box. Det är en intressant tid, mitt mellan improvisationens guldår på 70-talet och den lågmälda improvisation som utvecklas i Berlin under 90-talet, och där Johansson återigen är en viktig figur. Mendet är också en ganska bortglömd tid där jag tror man kan finna väldigt mycket bra förbisedd musik. Inte minst av Sven-Åke Johansson.
Text: Magnus Nygren
