2015 var ett hektiskt år för Anna Högberg. Turnéer vida omkring, men ingen skiva. I år däremot kommer åtminstone tre skivor med den hyllade altsaxofonisten. Besattheten av musiken varvat med livet på landet. Musik som protest? Ja, menar Anna. I februari kommer skivan: Anna Högberg Attack!
Efter kritiker- och publikframgångarna med den egna gruppen Anna Högberg Attack, med «gamla» gruppen Pombo, Doglife, med Niklas Barnö i gruppen Se och Hör och som medlem i den stora Fire! Orchestra har Anna ändå lite svårt att ta till sig ordet ”framgång” som Salt Peanuts utsände undslipper sig:
– Det är fortfarande svårt att förstå. Jag tvivlar ju alltid på mig själv. Men annars kanske det inte hade blivit så bra. Det är ett ständigt pågående arbete att acceptera mig själv, idéerna och de ljud som kommer ur saxen. Jag har snöat in så mycket på att lyssna på musik och därför blivit självkritisk. Men jag måste acceptera – man är väl perfektionist.
Anna Högberg Attack
Hennes egen grupp: Anna Högberg Attack kommer med en skiva nu i februari med låtar från hennes egen penna. – Det har varit roligt och utvecklande att jobba med det här bandet, att dra i alla trådar, skriva musiken. Jag är stolt över resultatet och är väldigt glad att få jobba med så grymma musiker som jag har i bandet, vi har skitkul tillsammans! Vi träffas på ett café intill Fasching i Stockholm. I kväll ska hon spela med Fire! Orchestra – en skapelse av Mats Gustafsson. För någon dag sedan avslutade bandet en inspelning som kommer på skiva senare i år.
Hjältar
Fire! som Mats Gustafssons band heter och Attack som Anna Högbergs heter – man behöver inte vara semantiker för att se ett samband.
Under alla omständigheter är Gustafsson en förebild för Högberg, men innan hon gav stämma i hans Fire! Orchestra, var det andra hjältar som gällde.
När hon som ny jazzlyssnare letade efter ett sound på altsaxen lyssnade hon på Per Ruskträsk.
– Han har ett fantastiskt altsaxsound. Mjukt och fylligt.
Under studietiden på folkhögskolorna Birka och Fridhem lyssnade hon också periodvis på Paul Desmond och Canonball Adderley. Men så fick hon alltmer upp öronen för jazz i friare former.
– Då blev Mats Gustafsson och Christine Abdelnour huvudhjältarna på improvisation.
– Mats betyder jättemycket. Han är en stor musikalisk förebild som gått sin egen väg, hittat ett eget sound och teknik. Helt unikt. Och hans jävlaranamma har också inspirerat mig – «det är tillåtet att göra så här!». Han är väl den saxofonist som jag lyssnat mest på.
När hon skulle spela med Gustafssons Fire! Orchestra första gången för flera år sedan på Fylkingen i Stockholm, var hon oerhört nervös. Många i det gigantiska bandet kände hon stor respekt för. Bandet innehöll i stort sett hela den svenska jazzeliten.
– Men så fort vi började spela tillsammans försvann nervositeten direkt. Jag kände mig så hemma musikaliskt och kunde bara vara mig själv, den känslan har stärkt mig otroligt mycket. Sedan start har bandet släppt 3 skivor och turnerat i Norden men även nu senast på Sardinien, 1 Lissabon, Tyskland, Slovenien och flera andra länder och i juni ska bandet göra en bussturné på gammaldags manér. Allihop i samma buss.
I en liten stuga på landet
När hon inte jobbar med sin egen grupp – Anna Högberg Attack – eller med Se och Hör, Doglife, eller med Fire! Orchestra, så lever hon ett materiellt primitivt liv med sambon och gitarristen, men även basist i bandet Doglife – Finn Loxbo. De hyr en liten stuga på landet utanför Göteborg i en ort med det pockande namnet Nödinge. Huset ligger intill en sjö i ett naturreservat.
– Där är det lätt att koppla av för mig. Där måste man tänka på basala grejer som att elda på morgonen i spisen för att få huset huset varmt. Men trettio kvadratmeter är lätt att värma. Här på Gretas Udde intill den lilla sjön ger sig Anna Högberg i kast med den plikt som för alla musiker är ett nödvändigt ont: administration, ansökningar, ekonomi…
– Jag är extremt ängslig ibland när det gäller ekonomi, för man är ganska utsatt när man lever på väldigt lite pengar. Ett tillskott i ekonomin får Anna från ett deltidsjobb med autistiska barn i Partille. Tvivlet inför den musik hon älskar att göra, sticker ibland upp sitt tryne:
– Kan jag verkligen hålla på med det här? Det är svårt att förstå att det faktiskt funkar. Kanske beror det på min uppväxt i Härnösand med en mamma och pappa med vanliga kneg. Ibland dras jag till tanken att skaffa mig en utbildning och hitta en ekonomisk trygghet för jag vågar inte lita på att jag alltid kommer kunna försörja mig på mig på den musik jag vill spela och som känns viktig.
Att släppa taget
Salt Peanuts såg och lyssnade på Anna på Fasching under utdelningen av jazzkatterna i höstas. En scenvan Anna Högberg stod på scenen tillsammans med en stråktrio och Cecilia Persson satt vid flygeln och tillsammans spelade de ett stycke som Cecilia komponerat på beställning av Fasching efter förra årets jazzkatt.
För åhöraren blottläggs då viljan och modet att bli musiker i ljuset av ett minne Anna har från tiden på Birka folkhögskola:
– Lindha Kallerdahl kom dit för att ha en «clinic». Hon frågade oss elever: «Hur många av er ska bli musiker?». Det var bara jag som räckte upp handen. Jag hade en vilja redan då. Musiken var det enda jag brann för.
När hon står där på scenen med sin fullständiga närvaro, var befinner hon då med sina höga, nästan perfektionistiska krav?
– Då gäller det att släppa taget, vara på hugget och njuta av ovissheten, ljuden och sampelet, angående min perfektionism så gäller det väl att lära sig att vara nöjd, acceptera och gå vidare.
Salt Peanuts undrar om kan lära sig att vara närvarande, om det är en teknik i sig?
– Tror att det är något man ständigt får jobba med i mötet med nya musiker och lyssnare. Det finns säkert sätt att öva på detta, för mig har det varit att utsätta mig för det. Jag har med tiden lärt mig att förhålla mig till medmusiker och en lyssnande publik och upptäckt att det är mycket spänning i mötet som gör att musiken för mig blir oerhört mycket mer levande än om jag står själv och spelar i replokalen, såklart. Det krävs en närvaro för att komma åt den spänningen, att våga ta in stämningen i rummet.
Att ta sitt musikeransvar på allvar innebär en inre kamp, en vandring i sin samtid och i sitt inre.
– När man letar efter ett eget uttryck så går man igenom mycket. «Varför gör jag det här? Vad symboliserar det här?».
Politisk musik
Musik är inte bara estetik, utan en hållning, en attityd i samtiden. Rentav politisk.
– För mig känns ofta musiken politisk för jag kan inte dela upp mig själv. Det kanske inte hörs direkt, men det finns där. Jag kan bara vara mig själv och musiken som jag använder som konstform speglar den jag är och vad jag står för. Genom att bara stå på scenen och spelar ”kommersiellt eftersatt” musik som kan provocera och ruska om, ger en hint till den som lyssnar att jag inte gör detta för pengarna eller berömmelsen, det är för någonting större. Genom musiken för jag min egna kamp men i den så inkluderas ett större perspektiv. Musiken speglar också omvärlden och ens uppfattning om den. Jag har valt en alternativ väg, tycker jag själv. Det har inte varit lätt men jag är sjukt stolt över att ha gjort det. Jag hoppas att jag kan inspirera.
Hur ska man få ihop det här med politisk protest och musikaliska uttryck?
– Så här: Den här musiken är inte lättsmält för dem som inte hört den tidigare. Men om man lyckas öppna öronen och vara öppen för vad man hör, så kan det bli lättare att öppna sitt medvetande på andra plan också. Inte bara i musiken, utan på andra oväntade ställen.
Men tanken på några väldigt välavlönade spelningar?
– Nej. Jag kan inte kompromissa musikaliskt. Då tar jag hellre extrajobb. Musiken är för viktig.
Sådan är hon, Anna Högberg.
Och nu i februari väntar en veckolång turné med Anna Högberg Attack där skivan ska lanseras. Vägarna bär bland annat till Victoria i Oslo, Malmö, Göteborg, Stockholm och Eskilstuna.
Anna Högberg Attack:
Anna Högberg, as
Malin Wättring, ts, ss
Elin Larsson, ts, ss
Lisa Ullén, p
Elsa Bergman, b
Anna Lund, dr
Anna Högberg Attack
OmLott, MLR 011 2016
Skivan «Blåmärken» med Pombo med gäst Christof Kurzmann släpps i augusti.
Se och Hör – skivan kommer förhoppningsvis också under hösten 2016.
Text: Lars Grip
Foto: Heiko Purnhagen