Innlegg

Nisse Sandström har forlatt denne verden

Den svenske saksofonisten Nils «Nisse» Sandström ble født den 13. mars 1942 i Katrineholm, og døde den 8. september i Norrköping. Han blir regnet som en av Sveriges betydeligste saksofonister. Allerede i 1958 vant han solistklassen i den svenske TV-jazzen. I 1972 mottok han «Gyllene skivan» fra Orkesterjournalen for albumet «The Painter», og man har hørt ham med musikere som Monica Zetterlund, Red Mitchell, og kanskje aller mest med «supergruppen» Jazz Incorporated, hvor han spilte med tenorsaksofonisten Krister Andersson, trompeteren Bertil Lövgren, pianisten Lars Sjösten, bassisten Sture Nordin og trommeslageren Egil «Bop» Johansen.

Platen «Cornelis Vreeswijk — Jazz Incorporated» ble utgitt første gang på den norske labelen Zarepta i 1979, og på svenske Four Leaf Clover Records i 1980. Her gjør de en utmerket samling av Vreeswijks låter, godt kombinert med jazzstandarder, pluss en tonsatt versjon av Gustaf Frödings dikt «Et gammalt bergtroll».

Sandström spilte også mye med den norske lyrikeren Jan Erik Vold, i et triosamarbeid med pianisten Egil Kapstad, og med de samme kunstnerne, utvidet med bassisten Terje Venaas, trommeslageren Jon Christensen og gitaristen Knut Reiersrud på den utrolig fine (og ikke minst politiske) innspillingen «Sannheten om trikken er at den brenner».

Nisse Sandström var et inspirerende forbilde for en rekke av de yngre, svenske jazzmusikere, så som for eksempel saksofonisten Jonas Kullhammar og bassisten Hans Backenroth. Vi har fått tillatelse til å trykke deres minneord om Nisse Sandström her i salt peanuts*.

På Facebook publiserte Jonas Kullhammar følgende minneord da han fikk den sørgelige meldingen:

Så förbyttes glädjen mot sorg
Likt många av er andra nåddes jag nyss av beskedet att Nisse Sandström lämnat planeten.
En av mina största idoler och förebilder. Jag har älskat Nisse sedan långt innan jag kände honom, och en finare person får man leta efter.

Jag pratade flera gånger med Nisse i timtal i våras, och fick njuta av stories om hans underbara liv i musiken. Planen var att vi så fort vi båda var fullvaccinerade skulle ses för att föreviga hans historier med hjälp av min kompis Joel, och det kändes som att Nisse var i högform.

Därav känner jag mig både ledsen och chockad efter dagens besked.

Nu vill jag dela med mig en av de historier Nisse berättade för mig i början av sommaren, som ger en liten smak av hans storhet och vilket häftigt liv han fick leva. Jag kan ha lite fel i någon smådetalj då jag bara berättar ur minnet från vårt sista telefonsamtal.

Så here we go:
Nisse Sandström spelade som bekant med många av de största inom jazzen, och var under många år med i Red Mitchells band. 1979 spelade dom två veckor på en av världens mest legendariska jazzklubbar, Village Vanguard i New York. Spelningarna i sig var magiska och många av Nisses idoler kom och lyssnade, och hjältar som Woody Shaw hoppade in och gästade med mera. Bara det att ha stått på Vanguards scen i sig är ju mäktigt!

En kväll efter dom spelat var det stor fest i CBS-studion på Manhattan, och Nisse blev inbjuden tillsammans med Red och co. Det var verkligen «who’s who of jazz» som befann sig där, och det visade sig att kvällen var en minneskväll för Charles Mingus som nyligen hade gått bort.

Nisse och co. kom dit ganska sent, och när kvällen började lida mot sitt slut sätter sig Nisse vid flygeln i studion och börjar spela «Goodbye Porkpie Hat». Kort in i låten kommer en ung tjej och sätter sig bredvid Nisse och börjar sjunga låten. Nisse beskrev det som magiskt.
När låten tagit slut berättar hon lyckligt att hon försökt få framföra den låten hela kvällen, men att det inte varit någon där som kunde den, och att det var så häftigt att Nisse hade kommit och börjat spela den.

Tjejen som sjöng var Joni Mitchell!

Har under åren fått höra många mer fantastiska historier från Nisse, för han var nästan lika bra på att berätta som på att spela.

En sak som lättar sorgen lite är att jag faktiskt fick sagt hur mycket han betytt för mig. Jag kan inte sätta ord på hur mycket Nisse betytt för mig, och inte heller hur mycket han betytt för jazzen i Sverige, eller världen för den delen.


En av de bästa någonsin är borta! Du lever vidare genom alla oss vars liv du berikat.

Djupt saknad men aldrig glömd.

Tack för allt, Nisse!

 

Hans Backenroth publiserte følgende minneord på sin facebook-side:

Omöjligt att förstå, Nisse Sandström har gått bort … Nisse som alltid funnits där, med sitt självklara spel och sin generositet. En av dom största vi haft – jag har under åren sett många av jazzens tungviktare höjt på ögonbrynen då Nisse spelat. I vintras ringde han och sa på sitt typiska Nisse-sätt

«Due, vet du vad – det värsta jag vet är jazzmusiker som tror att dom är genier fast dom egentligen inte kan nånting. Det finns inget som är värre än dålig jazzmusik!».

Den risken förelåg aldrig då Nisse var med. Nisse var dessutom en fantastisk och personlig konstnär fast han själv brukade säga att han fortfarande kände sig som en «vanlig plankstrykare från Sörmland». Den första jazzskiva jag hörde var dubbel-LP:n Red Mitchell «Communication» som min bror hade. Där ingick Nisse och det var något som tog tag i mig även om jag inte förstod vad.

När jag gick i gymnasiet köpte jag Summit Meetings första skiva med Bernt, Göran, Olle, Leroy och Nisse som för mig blev en viktig ingång till jazzen. När jag flyttade till Sthlm 1986 började jag på Birkagårdens Folkhögskola och till min överraskning och stora lycka fick jag Nisse Sandström som jazzensemble-lärare! Första låten vi spelade på första lektionen var Cedar Waltons «Bolivia», min klasskompis Robert Ullberg spelade gitarr. Efter lektionens slut sa han att «jag har en spelning där jag behöver er – vill ni vara med?» Vi trodde inte det var sant … Någon månad senare kontaktade Nisse mig och Ali Djeridi (numera Jojo) och ville ha med oss på hans jazzensembler på Ackis. Så varje tisdag kl 13-18 under ett läsår spelade vi med Nisse, den bästa skolan som jag kunde tänka mig.

Nästa år gick jag själv på Ackis och en söndagkväll ringde Nisse;

«Due, vad gör du på tisdag? Kan du vara på skolan vid klockan två, jag tänkte vi skulle spela lite i B-huset. Det blir jag, du och Ali och Horace Parlan».

Vaa?? Jag trodde inte mina öron, Horace Parlan! Först hade Horace en workshop och sen spelade vi en konsert tillsammans, en obeskrivlig känsla …

Nisse skulle vara den sista att säga det själv, men han var en osedvanligt bra pedagog – på ett helt eget personligt sätt. Han såg snabbt allas kvalitéer och brister, gav alla utrymme och fick alla att trivas och utveckla sitt eget musikaliska språk. Nisse hade ett naturligt och avspänt förhållande till musik och improvisation och en genuin glädje att musicera med andra. Till varje lektion kom han med låtar som han tyckte skulle passa «just oss», spelade in kassetter med musik som han ville dela med sig av. Och behövde han vikarier så ringde han oss elever när han istället kunde ringt vilket proffs som helst. Nisses entusiasm att ta fram och spela med ungdomar pågick under hela hans liv. Ibland kunde han ringa och säga «Due, jag har börjat att spela med en gitarrist. Han är bara 16 år, men låter redan som Wes Montgomery!».

35 år har gått sedan 1986 då jag träffade Nisse första gången och det finns så många minnen. Ett för mig speciellt minne är när jag 1992 fick höra originalupplagan av «Communication» på Fasching, precis samma grupp som på skivan min bror hade spelat när jag var liten (Red Mitchell, Nisse, Bosse Broberg, Bertil Strandberg, Göran Strandberg och Pétur «Island» Östlund). Det var en av de sista konserterna Red gjorde innan han lämnade Sverige, och i november samma år gick Red sorgligt nog bort.

Någon vecka senare ringde Nisse och berättade att det skulle bli «… en minneskonsert på Fasching, Communication skall spela och vi vill att du är med». En ära minst sagt – Communication var och är en av mina favoritgrupper. Jag får gåshud varje gång jag hör sistan låten på plattan «Blues For a Crushed Soul» där Nisse tar upp «Parkers Mood». Gruppen samlades till konserter några gånger efter detta, riktiga högtidsstunder!

Ett annat speciellt minne var då jag några år senare spelade in med Monica Zetterlund, «Bill Remembered» som blev hennes sista skiva. Monicas stora önskan var att spela in en låt med fem saxofonister och komp och saxofonisterna var hjältarna Bernt Rosengren, Ulf Andersson, Tommy Koverhult, Anders Lindskog och Nisse. Vilket gäng!!

Det kunde gå tid mellan gångerna som vi träffades, men med jämna mellanrum skickade Nisse noter, skivor, DVDs – saker som han själv tyckte om och som han helt enkelt ville dela med sig av. Ibland kom ett mejl, ibland ringde han bara för att berätta om något han tänkt på eller att han varit ute och sett fjärilar, ett stort intresse hos Nisse. En gång ringde han bara för att säga att «Pamukkale» är världens bästa jazzkomposition (första låten på den tidigare nämnda «Communication»-skivan).

Ofta pratade han om Bernt Rosengren som han verkligen älskade i alla avseenden – och vem gör inte det? Hösten 2019 ringde Nisse och berättade att han börjat att måla mycket och att han målat en tavla som han ville ge mig. Tavlan, en målning av Red Mitchell, finns centralt placerad i mitt kök. Känns så rätt att Nisse är med varje morgon och startar upp en ny dag.

Sandström var å høre på en rekke plateinnspillinger, men var aldri den som stakk seg mest fram av musikerne. Han var en beskjeden mann, som hadde sine meninger om hva som var god og dårlig musikk, Alle platene han deltok på, fikk et umiskjennelig avtrykk av Sandströms fine tenorsaksofonspill.

Fram til sin død hadde han en garantiinntekt fra den svenske staten gjennom den statlige inntektsgarantien for kunstnere. Han deltok hver uke i det halvtimes lange programmet «Jazz med Nisse Sandström» i P4 Östergötland, og han har mottatt Jan Johansson-stipendet i 2014, Bert Levins stiftelse for jazzmusikk 2019, og Monica Zetterlund-stipendet.

Tekst: Jan Granlie
Foto: Sune Andersson

Skriv et svar