Det är med mycket lågt ställda förväntningar jag lägger på skivan med e.s.t.- låtar, med en symfoniorkester under ledning av Hans Ek som också står för arrangemangen (utom ”Dodge the dodo”).
Varför kan man inte låta e.s.t. vara i fred? Trion med Esbjörn Svensson som pianist och kompositör, gjorde en karriär som man inte trodde var möjlig för ett band i jazzgenren. E.s.t. sålde massor av skivor och trion fick rockstjärnestatus när de spelade på stora scener världen över. Som alla vet dog Esbjörn Svensson sommaren 2008 i en olycka. Trions basist, Dan Berglund och trummis Magnus Öström fortsatte efter ett långt uppehåll som jazzmusiker, var och en på sitt håll och med stora framgångar ibland annat Tonbruket och Parachute. Här spelar de tillsammans igen med en symfoniorkester och med lovprisade solister från olika delar av Norden: Marius Neset (sax), Verneri Pohjola (tp), Johan Lindström (pedal steel), Iiro Rantala (p).
Misstanken att trions genuinitet skulle drunkna i havet av en symfoniorkester kommer på skam, med undantag av den sentimentalt svulstiga inledande – ”e.s.t. prelude”. Den påminner om musik till en undergångsfilm, beställd av Hollywood.
Samma gäller i någon mån för den avslutande ”Behind the Yashmak”.
Allt däremellan artar sig riktigt bra, för att använda ett försiktigt uttryck.
Den geniala kompositionen ”From Gagarins Point och View” får nytt liv i sin utomjordiska enslighet.
”When God Created the Coffeebreak” blir nästan bättre än originalet, om uttrycket tillåts. Iiro Rantala gör en strålande insats i den hetsiga och rastlösa låten. Orkestern backar upp försiktigt och inte med den dominans som man kanske kunde frukta. Dan Berglunds fingrar flyger över strängarna på ett sätt som får mig att associera till allting annat än en kaffepaus.
I den välkända ”Seven Days of Falling” med sin mystiska rytmik, kommer Marius Neset till sin rätt med sin konventionella frasering, men ändå engagerande spelsätt. Inget utmanande men rasande professionellt, ja, vackert.
Verneri Pohjola briljerar med ett långt och återhållet solo i den optimistiskt klingande ”Wonderland Suite” med sitt stillsamma, tröstande och varma trumpetspel – en smak av det paradis vi människor aldrig slutar att hoppas på och fantisera om. Även här gör Iiro Rantala en smekande och durklingande insats. Här spelar Johan Lindström svävande, men inte insmickrande ljud. Magnus Öström avslutar den ganska rockiga låten med ett minst sagt dynamiskt solo.
I ”Serenade for a Renegate” intar Johan Lindström ljudbilden, kanske inte som en avfälling, vilket titeln anger, utan som en intrikat och allt annat än banal musiker.
Den ångestladdade och kaotiska ”Dodge the Dodo” beledsagas av försiktiga stråkarrangemang som inte dominerar låten. Berglund på stråke och Lindström på distad gitarr åstadkommer tillsammans en mardröm, svår att lämna.
Återigen ger Pohjola en uppvisning i enkelhetens svåra konst, i ”Eight Hundred Streets by Feet” . Kanske är låten tillkommen på den tiden när trion – långt innan sitt genombrott – gick från spelställe till spelställe i Stockholm för att ragga gigs.
”Viaticum Suite” blir symfoniorkesterns mest framträdande nummer på den här skivan. Att fira nattvard för den döende är en översättning av det latinska uttrycket ”Viaticum”. Här återkommer Berglunds löpningar i ”When God Created the Coffe Break”. Det bombastiska arrangemanget blir njutbart av Berglunds hesa stråksolo på basen, väldigt likt en cello, besläktad med Benjamin Brittens kompositioner för cello.
Dramatiken och mörkret i Esbjörns Svenssons kompositioner kommer väl till sin rätt med symfoniorkester och solister i den här tappningen.
Den klassiska jazztrions låtar visar sig fungera i det större, månghövdade formatet som här inte tar livet av originalen, utan möjligen lyfter fram dem i ett nytt ljus.
Lars Grip
Hans Ek (dirigent Royal Stockholm Philharmonic Orchestra), Marius Neset (s), Verneri Pohjola (tp), Johan Lindström (pedal steel), Iiro Rahntala (p), Dan Berglund (b), Magnus Öström (dr)
