
Det Ă€r med mycket lĂ„gt stĂ€llda förvĂ€ntningar jag lĂ€gger pĂ„ skivan med e.s.t.- lĂ„tar, med en symfoniorkester under ledning av Hans Ek som ocksĂ„ stĂ„r för arrangemangen (utom âDodge the dodoâ).
Varför kan man inte lĂ„ta e.s.t. vara i fred? Trion med Esbjörn Svensson som pianist och kompositör, gjorde en karriĂ€r som man inte trodde var möjlig för ett band i jazzgenren. E.s.t. sĂ„lde massor av skivor och trion fick rockstjĂ€rnestatus nĂ€r de spelade pĂ„ stora scener vĂ€rlden över. Som alla vet dog Esbjörn Svensson sommaren 2008 i en olycka. Trions basist, Dan Berglund och trummis Magnus Ăström fortsatte efter ett lĂ„ngt uppehĂ„ll som jazzmusiker, var och en pĂ„ sitt hĂ„ll och med stora framgĂ„ngar ibland annat Tonbruket och Parachute. HĂ€r spelar de tillsammans igen med en symfoniorkester och med lovprisade solister frĂ„n olika delar av Norden: Marius Neset (sax), Verneri Pohjola (tp), Johan Lindström (pedal steel), Iiro Rantala (p).
Misstanken att trions genuinitet skulle drunkna i havet av en symfoniorkester kommer pĂ„ skam, med undantag av den sentimentalt svulstiga inledande â âe.s.t. preludeâ. Den pĂ„minner om musik till en undergĂ„ngsfilm, bestĂ€lld av Hollywood.
Samma gĂ€ller i nĂ„gon mĂ„n för den avslutande âBehind the Yashmakâ.
Allt dÀremellan artar sig riktigt bra, för att anvÀnda ett försiktigt uttryck.
Den geniala kompositionen âFrom Gagarins Point och Viewâ fĂ„r nytt liv i sin utomjordiska enslighet.
âWhen God Created the Coffeebreakâ blir nĂ€stan bĂ€ttre Ă€n originalet, om uttrycket tillĂ„ts. Iiro Rantala gör en strĂ„lande insats i den hetsiga och rastlösa lĂ„ten. Orkestern backar upp försiktigt och inte med den dominans som man kanske kunde frukta. Dan Berglunds fingrar flyger över strĂ€ngarna pĂ„ ett sĂ€tt som fĂ„r mig att associera till allting annat Ă€n en kaffepaus.
I den vĂ€lkĂ€nda âSeven Days of Fallingâ med sin mystiska rytmik, kommer Marius Neset till sin rĂ€tt med sin konventionella frasering, men Ă€ndĂ„ engagerande spelsĂ€tt. Inget utmanande men rasande professionellt, ja, vackert.
Verneri Pohjola briljerar med ett lĂ„ngt och Ă„terhĂ„llet solo i den optimistiskt klingande âWonderland Suiteâ med sitt stillsamma, tröstande och varma trumpetspel â en smak av det paradis vi mĂ€nniskor aldrig slutar att hoppas pĂ„ och fantisera om. Ăven hĂ€r gör Iiro Rantala en smekande och durklingande insats. HĂ€r spelar Johan Lindström svĂ€vande, men inte insmickrande ljud. Magnus Ăström avslutar den ganska rockiga lĂ„ten med ett minst sagt dynamiskt solo.
I âSerenade for a Renegateâ intar Johan Lindström ljudbilden, kanske inte som en avfĂ€lling, vilket titeln anger, utan som en intrikat och allt annat Ă€n banal musiker.
Den Ă„ngestladdade och kaotiska âDodge the Dodoâ beledsagas av försiktiga strĂ„karrangemang som inte dominerar lĂ„ten. Berglund pĂ„ strĂ„ke och Lindström pĂ„ distad gitarr Ă„stadkommer tillsammans en mardröm, svĂ„r att lĂ€mna.
Ă
terigen ger Pohjola en uppvisning i enkelhetens svĂ„ra konst, i âEight Hundred Streets by Feetâ . Kanske Ă€r lĂ„ten tillkommen pĂ„ den tiden nĂ€r trion â lĂ„ngt innan sitt genombrott – gick frĂ„n spelstĂ€lle till spelstĂ€lle i Stockholm för att ragga gigs.
âViaticum Suiteâ blir symfoniorkesterns mest framtrĂ€dande nummer pĂ„ den hĂ€r skivan. Att fira nattvard för den döende Ă€r en översĂ€ttning av det latinska uttrycket âViaticumâ. HĂ€r Ă„terkommer Berglunds löpningar i âWhen God Created the Coffe Breakâ. Det bombastiska arrangemanget blir njutbart av Berglunds hesa strĂ„ksolo pĂ„ basen, vĂ€ldigt likt en cello, beslĂ€ktad med Benjamin Brittens kompositioner för cello.
Dramatiken och mörkret i Esbjörns Svenssons kompositioner kommer vÀl till sin rÀtt med symfoniorkester och solister i den hÀr tappningen.
Den klassiska jazztrions lÄtar visar sig fungera i det större, mÄnghövdade formatet som hÀr inte tar livet av originalen, utan möjligen lyfter fram dem i ett nytt ljus.
Lars Grip
Hans Ek (dirigent Royal Stockholm Philharmonic Orchestra), Marius Neset (s), Verneri Pohjola (tp), Johan Lindström (pedal steel), Iiro Rahntala (p), Dan Berglund (b), Magnus Ăström (dr)