Om jag inte missförstått saken är det här Nicolas Kummerts första soloalbum. Egentligen borde albumet tillskrivas både Kummerts och gitarristen Lionel Loueke. Det är Loueke som bär fram musiken med sin fenomenala förmåga att minimalistiskt inflika sig i och driva på Kummerts tenorsaxofon. Samspelet dem emellan är minst sagt övertygande.

I «Harmattan» (spår 3) möts europeisk och afrikanskt. «Lighthouse» (spår 4) är en populär titel, använd i mängder av dikter och kompositioner. Virginia Woolf skrev en dikt med det namnet. Låten övergår till en tolkning av Leonards Cohens «Hallelujah». Därpå följer en tolkning av Eric Saties «Gnosienne». Den renskrapade melodin fylls på av dramatisk känslosamhet, utan att tappa i respekt för originalet. Samma gäller «Gnossienne à deux», där Loueke och Kummert går i en knappt urskiljbar symbios.

Men vem spelar orgel? Det framgår inte av konvolutet.

«Le peuble de l’arc-en-ciel» knyter an till inledande «Rainbow people» och är väl ett ställningstagande för sexuellt likaberättigande.
Kummert har engagerat sig i afrikansk musik. Mötet mellan honom och Loueke som växte upp i västafrikanska Benin, en del av det område som kallades för «slavkusten», administrerat av Frankrike, bär god frukt på «la diversité». Belgiskt och västafrikanskt i ett lyckat musikaliskt möte.
En ljus rockig komposition kallas «We’ll be alright» (spår 12) efterföljs tre och en halv minut senare av motfrågan: «And if we’re not?» (spår 13), mest en lyckad skiss av samspelthet mellan Kummerts och Loueke. Så återkommer sist på skivan «Hallelujah» som en hyllning till Leonard Cohen.

Bra jobbat!

Lars Grip

Nicolas Kummert (ts), Lionel Loueke (g), Nicolas Thys (b), Karl Jannuska (dr)