Tjohejsan! börjar den här dubbelskivan. «Fångad av en stormvind», tänker jag på första låten. Den sveper med lyssnaren, men på ett sätt som inte får mig att känna mig manipulerad eller lurad.

Och så andra spåret: En av Bachs mest kända cellosviter dyker upp på «Goya Baby» och tar fart åt ett helt annat håll, åt mambo-salsa hållet med en Gershwin i bakgrunden.

Cdn är ett förpackat drama som riskerar att balansera på pekoralets kant genom viljan att vara gränsöverskridande åt alla håll – ett riskabelt projekt. Men det hamnar på rätt sida av pekoralgränsen.

Låtarna är skrivna av endera eller bådadera gitarristen Cole Smith och pianisten Tony Wilson

Det är så mycket vilja i den här musiken. Och den övertygar.

Baklängeskompet i «Long Walk», filmmusiken i «7even» med spår av Bela Bartok och impressionisten Debussy, med ett hantverk som vore det signerat Bobo Stenson. En enda kökkenmödding som hoppar ut från stupet och landar med benen neråt, gång på gång.

«Allt för alla» hette en tidskrift jag minns från min barndom. Tidskriften kan vi glömma men de här båda cdskivorna har verkligen allt för alla utan att tappa i kvalitet.

I «Slowpoke» får i uppleva en harmoniklättring skiftande mellan dur och moll, kring ett välkänt träd, där namnet David Lynch kan skönjas, inristat för långe sedan.

Den något New Age-ansatta «Efforts» liksom låten «The Treatement» får mig att tänka på «Dødens Triumf» av och med danska bandet Savage Rose. Märkligt nog blir upprepningarna inte sövande. De tycks ha fått nytt liv.

«Sloppy Slaughter» andas kvalificerad populärmusik och den enda låten som är skriven av någon som inte är med i bandet – Paul Simon: «Run that Body Down» är  syre-rik som en klar höstdag.

På «Waltz for Two» dyker vokalisten Debra-Jean Creelman upp i en tretakts-låt vars farfar heter Kurt Weill, eller borde heta, för låten är signerad gruppens akustiske gitarrist: Cole Schmidt.

Dubbel-CDn tål gott och väl de nästan två timmar den varar. Här klingar dramat och viljan till berättelse på ett, ja kalla det frejdigt sätt.

Upphovsmännen kan liknas vid gentlemannatjuvar som förvaltar sitt rov på ett respektfullt vis. Kalla det «meningsfull underhållning», den som vill.

Lars Grip

Meredith Bates (vio, viola), Cat Toren (p), Tony Wilson (g, charango), Cole Schmidt (g), Russel Sholberg (b), Ben Brown (dr)