Nye skiver og bĂžker


flere skiver og bĂžker...

VĂ„re podkaster


flere podkaster ...

Skiver du bĂžr ha


flere anbefalte skiver...

VĂ„re beste klipp


flere filmer...

Ledere og debattinnlegg


flere debattinnlegg...

PĂ„ skive

PUGS & CROWS & TONY WILSON

«Everyone knows everyone»
PUGANDCROWS.COM

Tjohejsan! börjar den hÀr dubbelskivan. «FÄngad av en stormvind», tÀnker jag pÄ första lÄten. Den sveper med lyssnaren, men pÄ ett sÀtt som inte fÄr mig att kÀnna mig manipulerad eller lurad.

Och sÄ andra spÄret: En av Bachs mest kÀnda cellosviter dyker upp pÄ «Goya Baby» och tar fart Ät ett helt annat hÄll, Ät mambo-salsa hÄllet med en Gershwin i bakgrunden.

Cdn Ă€r ett förpackat drama som riskerar att balansera pĂ„ pekoralets kant genom viljan att vara grĂ€nsöverskridande Ă„t alla hĂ„ll – ett riskabelt projekt. Men det hamnar pĂ„ rĂ€tt sida av pekoralgrĂ€nsen.

LÄtarna Àr skrivna av endera eller bÄdadera gitarristen Cole Smith och pianisten Tony Wilson

Det Àr sÄ mycket vilja i den hÀr musiken. Och den övertygar.

BaklÀngeskompet i «Long Walk», filmmusiken i «7even» med spÄr av Bela Bartok och impressionisten Debussy, med ett hantverk som vore det signerat Bobo Stenson. En enda kökkenmödding som hoppar ut frÄn stupet och landar med benen nerÄt, gÄng pÄ gÄng.

«Allt för alla» hette en tidskrift jag minns frÄn min barndom. Tidskriften kan vi glömma men de hÀr bÄda cdskivorna har verkligen allt för alla utan att tappa i kvalitet.

I «Slowpoke» fÄr i uppleva en harmoniklÀttring skiftande mellan dur och moll, kring ett vÀlkÀnt trÀd, dÀr namnet David Lynch kan skönjas, inristat för lÄnge sedan.

Den nÄgot New Age-ansatta «Efforts» liksom lÄten «The Treatement» fÄr mig att tÀnka pÄ «DÞdens Triumf» av och med danska bandet Savage Rose. MÀrkligt nog blir upprepningarna inte sövande. De tycks ha fÄtt nytt liv.

«Sloppy Slaughter» andas kvalificerad populĂ€rmusik och den enda lĂ„ten som Ă€r skriven av nĂ„gon som inte Ă€r med i bandet – Paul Simon: «Run that Body Down» Ă€r  syre-rik som en klar höstdag.

PÄ «Waltz for Two» dyker vokalisten Debra-Jean Creelman upp i en tretakts-lÄt vars farfar heter Kurt Weill, eller borde heta, för lÄten Àr signerad gruppens akustiske gitarrist: Cole Schmidt.

Dubbel-CDn tÄl gott och vÀl de nÀstan tvÄ timmar den varar. HÀr klingar dramat och viljan till berÀttelse pÄ ett, ja kalla det frejdigt sÀtt.

UpphovsmÀnnen kan liknas vid gentlemannatjuvar som förvaltar sitt rov pÄ ett respektfullt vis. Kalla det «meningsfull underhÄllning», den som vill.

Lars Grip

Meredith Bates (vio, viola), Cat Toren (p), Tony Wilson (g, charango), Cole Schmidt (g), Russel Sholberg (b), Ben Brown (dr)

Skriv et svar