Konserter

Stor berättarkonst på Fasching

FASCHING, ”LISTEN UP” NR. 1. STOCKHOLM DEN 12 APRIL : För 48 år sedan möttes fyra musiker i Umeå. En av dem var röstkonstnären Phil Minton som bodde i Umeå 1969 och jobbade i dansbandet ”Yngve Forsells”, en annan Umeåsonen och saxofonisten Lars-Göran Ulander, basisten Lars Gunnar Gunnarsson och trummisen Sten Öberg.
De frijazzinspirerade musikerna klev in i en studio. Mötet etsades kvar på skivan ”Up Umeå with Phil Minton Quartet”, utgiven på Blue Tower Records. Phil Minton hade hittat ett rullband från inspelningen i sin garderob.

Nu återupplivades mötet i en första konsertserie på Fasching under rubriken Listen Up som initierats av , Artist in residence på Fasching under våren. Den första artisten i serien var Phil Minton med samma musiker som medverkade på plattan från 1969, med undantag av den avlidne Lars Gunnar Gunnarsson, bassist i originalgruppen. I hans ställe fanns nu Elsa Bergman.

Mats Gustafsson tanke var att sammanföra kvartetten som inte spelat tillsammans sedan 1969. Man kan lugnt konstatera att det var en fruktbärande idé.

Faschingkvällen inleddes med ett solo av improvisatören och saxofonisten Signe Emmeluth från Danmark som studerat jazz på Trondheims Universitet.

Ensam på scen får hon den hundrahövdade lyssnarskaran att sitta som tända ljus. Konkret, precist – inget publikfrieri. Inifrån och ut, ärligt.

Så introducerar Gustafsson Phil Minton med medmusiker. För några år sedan var engelsmannen Minton Artist in residece på Hagenfesten i Dala Floda. För mig var hans framträdande i Dala Floda Kyrka ett av ett tiotal musikupplevelser i mitt liv som etsat sig fast och ofta återkommer i mitt akustiska minne.

Återigen här på Fasching serverar han en suggererad värld av färger, känslotillstånd och något slags ställningstaganden.

Ljuden kommer från stämband, uppspända i en ganska liten kropp som tar sats i samspel inte bara med musikerna, utan med hans fysiska gestalt.

Det orepeterade bandet levererar ett sväng av gudars nåde. Snart åttioårige trummisen Sten Öberg skulle kunna vara farfar till basisten Elsa Bergman, men det spelar ingen roll i kväll. De lyssnar på varandra och Elsa är det barnbarn som tar initiativet och drar iväg kollektivet på en rytmisk resa. Hon spelar pregnant och tydligt, inget låtsasspel, allt redovisas och resultatet är ett gudomligt sväng. Swing, bebop, blues, femtakt – Elsa Bergman visar vägen och allt smälter samman. Olika musikideal från olika tidsåldrar i en generationernas gemensamma röst. Elsa Bergman drev på. Minton lyssnade.

Lars-Göran Ulander, under många år chef för Sveriges Radios jazzavdelning, tycktes bläddra i en historiebok om jazzen. Med utgångspunkt i det som kallas frijazz, levererade han uttryck från alla möjliga jazzgenrer, framför allt bebop, men allt inom ett frijazzidiom.

Nu ska jag rada upp några ord om Minton. Lyssna nu.

Kackel, gurglingar, skrik, rytningar, pipningar, väsningar, smatter, knaster, hundskäll. I diskanten, i basen i allt däremellan. Allt med enbart stämbanden som instrument. Ibland näs-sång, ibland något som det inte finns några ord uppfunna för att beskriva. Han visslar häpnadsväckande bra, uppenbart som ett eko av fåglar han hört eller tolkat. Han ljuder tvåstämmigt med sig själv. Han åmar sig och kråmar sig. Inte för att vi i publiken ska imponeras, utanför att det är ett av hans sätt att få ur sig sina läten. Han skriker, han suckar, han somnar, han vaknar, han dör, han sprudlar. På utandning och på inandning.
Han lever ett helt liv på scenen.

Minton är en musikalisk och dramatisk konstnär i världsformat (han skulle inte gilla det ordet om han läste det här).

Han är en berättare av stora mått. Om han verkade i den litterära gengren kunde han setts som en kandidat till nobelpriset.

Musikerna var kanske inte så samspelta och det tackar vi för. Vi i publiken blir ett med berättelsen när vi märker att kvartetten inte har några tidigare använda fraser att falla tillbaka på när varje nytt kapitel under konserten levereras. Inga fraser är innötta. En trevande tveksamhet inträder under några sekunder och snart drar ljudspelet igång igen. Allt blir till inför våra öron och ögon.
Svänget drivs på av Sten Öberg och Elsa Bergman. Och Öberg som inte ens jobbat professionellt som trummis, även om hans spelat med Bill Evans, Lasse Lystedt och Berndt Egerbladhs trio. På google kan man läsa att Dexter Gordon efter en spelning med Berndt Egerbladhs trio uppmanade Öberg att helt satsa på musiken. Men icke så.

Milton har tidigare gjort inspelningar med kvällens värd, Mats Gustafsson. Nu, ett halvsekel efter originalinspelningen han på Fasching de musiker som möttes i Umeå när Gustafsson själv var i femårsåldern.
Phil Minton skulle bli avgörande för en annan röstkonstnär; svensk-norska Sofia Jernberg. När hon gick på Södra Latins musikgymnasium i Stockholm var hon beredd att hoppa av, uttråkad inför alla uppgifter om att lära sig Evergreens. Hon begav sig till Harald Hult och han skivaffär i Stockholm. Hult rekommenderade skivor med Phil Minton. Jernberg fick inspiration att fortsätta och är i dag, drygt ett decennium senare, en av våra mest hyllade röstkonstnärer, med bland annat Musikaliska Akademiens stora pris bakom sig. Tack för det Hult som händelsevis var kvällens DJ och tack för det Phil Minton!

Mats Gustafsson spelar just nu flera gånger i veckan på Kungliga Dramatiska Teatern med trion Fire! i föreställningen ”Molnets Bröder” (se tidigare reportage i Salt Peanuts).

Väl hemma i Sverige åstadkommer han konserter på Fasching med en första serie konserter om akustisk berättarkonst. En kulturgärning av storformat, om floskeln ursäktas.

Mer engagerande än så här kan rimligen inte en konsert bli. Jag har en ungefärlig topplista i mitt minne över konserter som berört mig mest. En av dem var Phil Minton på Hagenfesten för 7 år sedan. Nu finns Phil Minton med på två ställen i samma ”lista”.

Text: Lars Grip
Foto: Arkiv